När livet återvänder gör det så med besked.
Några kvällar den senaste veckan har ett molande illamående kommit och gått. Det gör det på mig ibland. Jag är på ett sätt van. Likväl är det en förödande känsla som förgiftar hela kroppen, parasiterar på all min koncentration på det goda. När det är som värst är det så nära helvetet det går att komma. Det är i alla fall så det känns.
Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om det själv. Jag förstår det egentligen inte heller. Försökte reda ut det lite för ett par vänner som frågade mig häromkvällen. ”Min skalle och min själ vet att det inte finns något att vara rädd för, men det är som att kroppen inte fattar det”, sa jag. Ja, just så.
Några erfarna arbetsterapeuter som jobbar inom psykiatrin analyserade saken åt mig för några år sedan. De kom fram till att det är någon form av ångestattack. En av dem hade upplevt samma sak vid två tillfällen.
En gång gjorde jag ett försök att dribbla lite med en läkare på vårdcentralen. Han var snäll, klämde lite på magen och gav mig rådet inte äta för stora portioner mat. Jag gick därifrån, raka vägen till en diakon som sa till mig att det var bra att jag inte fick några mediciner. Jag tror hon har rätt. Visst, man ska inte vara en idiot och inte ta emot hjälp som går att få (speciellt inte som arbetsterapeut och blivande sjuksköterska) men de långa perioder då jag mår bra – och det är viktigt att komma ihåg att det trots allt är för det allra mesta – är jag förstås glad att jag inte medicinerar.
Ett annat minne: Jag skulle jobba på Frizon-festivalen och morgonen när allt startade satt känslan som ett trubbigt spjut genom mellangärdet. På en vägg i köket hade någon tejpat upp ett bibelord ur Jesaja. ”Jag är med dig och vill hjälpa dig, säger Herren” stod det. När jag fick syn på det var jag helad på ett ögonblick. Det är helt sant.
Och den här kvällen är allt som då. Jag kommer hem från jobbet, duschar och stoppar sedan obehindrat i mig mat ur kylskåpet med en lust att dansa ut på den regndrypande asfalten. Ingen vet hur morgondagen ser ut. Men jag lever nu. Tack gode Gud.
