Kanon. Tågresan blev precis som jag hade önskat. Jag fick en sittplats vid fönstret och kunde se landskapet visa upp sin allra bästa sida i vårsolen. Stadsbebyggelsen och villaområdena glesades ut och någonstans saktade tåget in vid ett kalhygge som omgärdades av en omsorgsfullt lagd stenmur. Känslan av att befinna sig i ingenstans i några minuter var helt betagande. Sedan satte vi åter fart. Förbi skogar, hus och människor. Förbi Göta Kanal där en liten hund stod vid kanten och nyfiket tittade ut över vattenytan.
Väl framme gjorde jag mig medvetet avskuren från omvärlden. Stängde av mobilen och kollade inte mailen på hela helgen. Perfekt. Ägnade lördagen åt att vända på mina föräldrars köksland medelst spade. Så grymt skönt att få göra nåt helt annat än att sitta och försöka formulera akademiska meningsbyggnader framför en dator. I vanlig ordning också härligt att gå en skogspromenad och insupa dofter och stilla ljud. Eller att höra mor och far briljera i västgötsk dialekt vid köksbordet. Utan att de själva tänker på storheten i det förstås.
Sen tog jag tåget till Örebro igen. Landskapet passerade utanför fönstret ännu en gång, fast från andra hållet. Jag läste ut ”Pol Pots leende” och klev av på perrongen med tacksamhet och förnyade krafter. Jag är tillbaka!
