Anders Göthberg, evig gitarrist i Broder Daniel, är död. Han tog sitt liv natten mellan den 29 0ch 30 mars. Jag har funderat över om jag borde skriva nåt om saken överhuvudtaget. Hur orden i så fall ska läggas för att inte banalisera och förenkla något så hemskt. Hur jag samtidigt kan undvika att det låter som att händelsen faktiskt berör mig personligen. För det gör den förstås inte. Det vore ett hån mot anhöriga att påstå något sådant. För mig vara Anders Göthberg mannen som lade gitarrslingorna i Broder Daniel. För hans närmaste var han däremot en livskamrat, en pappa, en son, en livs levande människa. Och just därför saknad på riktigt.
Men Broder Daniel var definitivt ett av mina favoritband under många år. Och ett av mina tydligaste konsertminnen, som jag ofta återkommer till, är när bandet spelade på Hultsfredsfestivalen 1998.
Det är eftermiddagssol och Broder Daniel har placerats på Pampas-scenen, festivalens näst största scen. De kliver på utan ett ord och konserten är igång. Håkan Hellström spelar bas. Han är den mest intensiva av de fem och ser lite arg ut. Få anar det häpnadsväckande segertåg han ska inleda två år senare. Sångaren Henrik Berggren är magsjuk. Det påstås det i alla fall efteråt, men det är inget som märks under konserten. Svart polotröja, ingen kostym. Anders Göthberg står still, han är djupt koncentrerad på sin gitarr från vilken han manar fram de fantastiska melodislingorna som lyfter och tar sig ut över publikens unga huvuden. Pop-Lars far fram över trummorna, bär solglasögon om jag inte minns fel. Från min position i det nedtrampade gräset har jag Theodor Jensen ganska rakt framför mig. Han bär sin gitarr med ett bekymrat ansiktsuttryck och backar upp Henrik med taktfasta ”ba-pa-pa”-körer i ”Work”. Efter 45 helt strålande minuter lämnar bandet scenen lika tysta som de äntrade den.
Vad betyder det här? Förmodligen ingenting. Det är bara ett minne om konsert och musik och kan förstås aldrig ha så liten betydelse som just nu. Det tonar inte ner sorgen och saknaden hos dem som kände och levde nära en människa som inte finns kvar här längre. Och det tar aldrig udden av tragiken i att någon fattar beslutet att avsluta sitt liv. Orden är begagnade och trötta men tankarna måste gå till dem som stod Anders Göthberg närmast.
I Expressen säger Henrik Berggren att Broder Daniel verkligen inte vill romantisera det som hänt. ”Glöm inte att ens liv är viktigt inte bara för en själv, utan även för dem omkring en” uppmanar han. Det är förstås starkt och rörande att höra från mannen som en gång skrev ”I’ll be gone”, men framför allt är det ett livsviktigt budskap. Bokstavligt talat.
