Jag har just varit och lyssnat till Martin Lönnebo och Stefan Edman i ett offentligt samtal på Örebro universitet. De båda har skrivit boken ”Jordens och själens överlevnad”, en brevväxling förlagd till år 2018 då jorden drabbas av en global naturkatastrof. Det hela är förstås påhittat, dock med antagandet att scenariot ändå är möjligt med tanke på dagens eskalerande klimathot. Hur kan vi undvika att hamna där?
Det här samtalet i en av skolans hörsalar var faktiskt en ganska knockande upplevelse. Det var så klokt, så smart och de båda herrarna kompletterade verkligen varandra. Stefan Edman är biologen med siffrorna, statistiken och faktarutorna, som han presenterar med skärpa och engagemang. Biskop emeritus Martin Lönnebo är den eftertänksamme mannen med livsvisdom och kloka tankar. Tja, kloka är de båda två förstås men med olika uttryck. Det är ett härligt samspel, och de lyckas göra den viktiga – men ofta överväldigande – miljöfrågan intressant. Tanken på en Gud som skapat jorden finns hela tiden där, ständigt med en utsträckt hand mot vetenskapen eftersom man inte anser att tro och vetande behöver stå i konflikt med varandra. Det låter så självklart när de säger det. ”Vetenskapen kan öka den sakrala vördnaden” som Edman så fint uttrycker det.
Det är ett misstag av mig att inte ta med block och penna vid ett sådant här tillfälle. Samtalet dräller av visa och kloka replikskiften. En mening lyckas jag i alla fall knappa in på mobilen. Det är när Martin Lönnebo ska svara på frågan vilken sorts ledarskap som krävs för att klara upp den världsomfattande miljösituationen. Han harklar sig lite och inleder: ”En god ledare är ett barn som blivit buret.”
