Vaknar upp med stel nacke och ånger över vad som gick snett igår. En annan morgon vaknade jag upp med två textrader i huvudet.
Den ena: ”That day I woke up, screaming of emptiness” (Blindside)
Den andra: “En liten rolig kväll ändrar inte på min situation” (bob hund)
Jag hade inte lyssnat på någon av låtarna på länge. Ändå fanns texterna där.
Det talar sitt tydliga språk. De perioder då jag är nära Gud går allt i en tydlig riktning. Framåt. När jag känner mig längre bort sladdar jag däremot bara runt. En känsla av att inte komma någonstans. En färd utan kurs. Kartan är tom.
Samtidigt verkar det alltså som att Guds sökande efter oss inte står still även fast vi kanske gör det. Det är fascinerande att se de sätt han använder för att nå oss. I en stund av tvivel för några år sedan ekade plötsligt ett citat ur filmen ”Göta Kanal” (!) någonstans i luften: "Det finns ingen annan väg, resten är bara sten, grynnor och elände". Av allt som fanns att använda valde Gud en scen om sjötrafik ur en svensk buskisrulle från 80-talet. Det var inte precis vad jag hade väntat mig. Scener ur ”Sagan om ringen”-filmerna har på samma sätt fått betyda mycket för mig personligen.
Gud ringer även på mobilen ibland. Ringer eller sms:ar. Han låter någon annan slå numret och prata, men det är han som fixar timingen. Han är fenomenal på det. Ingen har gett mig så många chanser som han, och det är väl bara därför jag fortfarande är kvar. Och vill fortsätta vara det.
