Några små obetydligheter som nyligen nådde mina trumhinnor bombade mig känslomässigt tillbaka till stenåldern. Det var lite skrämmande men mest bara irriterande. Jag trodde jag kommit längre. Fast det handlar väl helt enkelt om att jag varit extra sårbar ett tag. Och det är förresten bättre att det studsar emot en i sekunder än tar fäste i veckor, månader, år som det gjorde förr. Jo, jag har uppenbarligen kommit en lång bit därifrån ändå. Även om det inte är min egen förtjänst.
Alla ni vänner med modet att skriva med hjärtat på utsidan – ni är min vardags hjältar och inspirationskällor. Igen.
Igår kväll satt jag på nästan första parkett. ”Det är en ros utsprungen”, ”O come all ye faithful”, ”Jul, jul, strålande jul” och ”Härlig är jorden” fick liv av unisona stämmor och steg varsamt uppåt mot höga, uråldriga stenvalv. Jag önskade att det aldrig skulle ta slut.
