Hemma igen. Eller vad det nu är. Synnerligen bekant i alla fall, hemvant. Jo, jag har bestämt två hem numera. Så fort vi stiger ur bilen och stänger de skramliga garagedörrarna kommer alla de bekanta dofterna och ljuden mig till mötes. Det är mörkt här ute, fjärran från stadens gatlyktor och butikskyltar i neon. Vinden sjunger i trädkronorna. Jag ser inte riktigt var jag sätter fötterna men känner vägen fram till huset. Mamma och pappa har anlitat ett par snickare som byggt en liten öppen altan utanför köksingången. Pappa har gjutit en trappa. Förutom det är allt sig likt kring huset som självfallet är rött med vitmålade knutar. I köket frågar mamma om hennes hembakta bröd smakar gott. Jag svarar sanningsenligt ja.
Pojkrummet står lika orört som vanligt. I bokhyllorna radas Bert- och Sune-böckerna upp, i sällskap med en bunt pocketböcker om katten Gustaf, en Guinness rekordbok, ett Rocklexikon och alla mina seriealbum. Tintin tycker jag fortfarande om men jag har alldeles för många Lucky Luke. Sedan följer alla julalbum och serietidningar med 91:an som jag kanske kommer försöka sälja av en vacker dag. I hyllan ligger också några vinylskivor som jag aldrig blir sugen på att spela samt otaliga blandkassetter innehållandes punk av olika slag. Nästan allt är inspelat på högstadiet och gymnasiet. Ibland bläddrar jag i skolkatalogerna och tackar Gud för att ingenting fick förbli sig likt.
Kväll blir natt blir morgon och dag. Pappa har redan huggit granen. Jag ska bara såga av den så att den passar in under våra låga tak, skruva fast foten och ställa in härligheten i sitt traditionella hörn. Det finns ingen snö att skotta. Jag räfsar ihop spridda löv och klipper ner kvarglömda växter i rabatterna istället. Solljuset är gult och varmt.
På kvällen går jag ut igen. Himlen är full av detaljer, jag har inte sett ett sådant perfekt stjärntäcke sedan sommarnätterna i Rumänien. Jag kliver ut på grusvägen, insuper åter dofterna och ljuden, trampar ner i gropar som gömmer sig i mörkret. Karlavagnens främre del pekar rakt ner på grannens stora stenhus i vitt. Vindarna är kalla. Efter en stund möter jag pappa och en annan granne som varit ute och promenerat. Vi har gula västar alla tre och delar på oss under en av byns få gatlyktor.
Utan Dig blir det ingen jul, utan Din stjärna ingen riktig stjärnhimmel. Så tänker jag när vi rör oss tillbaka på vägen vi just nu inte ser men ändå känner. Till sist kommer vi fram till huset, öppnar ytterdörren och stiger in i värmen igen.
