Framför mig i kassan står en ung man som inte känns helt van vid att handla. Det tar tid för honom när han ska plocka fram rätt summa pengar och räcka dem till kassörskan. Att göra allt i korrekt ordning är uppenbarligen inte så lätt. Över hans gestalt vilar något oerhört sympatiskt, han är nästan som en stor teddybjörn. Det tycks inte finnas nåt som helst utrymme för prestige när han fumlar med kassen, plånboken och kvittot och ursäktar sig för den tålmodiga damen bakom kassaapparaten. Hela scenen får mig att le inombords. Det går inte att bli vare sig arg eller stressad. Men någon bakom mig muttrar ”Va' fan” och tar med sig sin korg till en annan kassa där kunderna är effektiva och vet hur man gör.
Det var ett tag sen det här hände. Men mitt beslut från då står fast: Om jag ser honom i affären igen kommer jag göra vad jag kan för att hamna i samma kassakö den gången också.
