Så kom den då till sist. Decemberförkylningen. Trodde in i det sista att jag skulle undslippa men häromdagen lyckades den springa ikapp mig . Som att ha bomull i huvudet, sa min mamma på telefon. Det är det kanske. Eller som att ha en massa snor i huvudet. Hela huvudet fullt med snor, och ett par ögon som svider och rinner.
Gick i alla fall och blev introducerad på min utbildnings sista praktikplats. Den verkar bra. Postade några julkort med vanliga frimärken. Gick hem igen. Värmde mat. Tittade ut genom mitt fönster och betraktade en stund människorna där ute på gatan. De rörde sig mellan de höga husen på väg någonstans, en del med kassar i händerna. All snö nästan borta. Små bilar for fram och tillbaka. Det finns särskilda vitmålade märken på asfalten där man ska korsa vägen om man är fotgängare eller cyklist. Så småningom försvinner de flesta in i en portuppgång, tar trapporna eller hissen till sin lilla eller stora lägenhet där de bor. Det här är vår stad.
På radion säger de att det är hårda tider. Varje dag berättas om fler människor som går ut genom de stora grindarna och inte får återvända igen. Igår satt vi vid tända ljus, åt julmat och pratade om allt det här. På TV är det upprörda röster. Människor på varsin sida idiotförklarar varandra. Alla har det rätta svaret och allt fortsätter rasa. Lite längre bort har någon försökt kasta skor på en president. En förort brinner. Och varje dag nya möten, nya förhandlingar, nya lösningar.
En förkylning är inte särskilt mycket att beklaga sig över. Jag drar i mig ett par kiwifrukter, ger mig ut i den milda kvällsluften och kommer efter en stund tillbaka med en fylld matkasse och hyrfilmen ”The Life of David Gale”. Brer några mackor, laddar datorn och ser fram emot en ny dag.
