Jag tar cykeln norrut. Dagen började inte riktigt så som jag hade velat så jag åker ensam, på nya vägar. Jag hamnar i ett villaområde. Inte helt vad jag hade hoppats på så jag svänger vänster, genom tunneln som löper under riksväg 50. Cykelbanan leder tillbaka mot stan. En skylt pekar in till höger mot två kapell. Jag kliver av cykeln och går åt det hållet, mot Befrielsens kapell och Stillhetens kapell. Mittemellan riksvägen och järnvägsspåret reser sig dessa bruna tegelbyggnader på en liten höjd. Trafiken på vägen går mycket snabbt i båda riktningar. Människor på väg till något. På väg bort från något. Fort. Och här i mitten dessa kapell, nästan som två monument över det som trafikanterna på vardera sida kanske vill undvika att se, tänker jag. Att vi inte är osårbara.
På baksidan leder en liten väg ut mot kyrkogården. Norra kyrkogården tydligen. Jag har aldrig varit här förut. Gröna små kullar, berghällar, höga tallar, en tyst klockstapel. Människor som rör sig mellan gravstenarna. En äldre kvinna leds av någon som förmodligen är hennes dotter. En man går ensam med en hund i koppel. Jag håller mig på behörigt avstånd, väljer andra vägar än dem för att inte göra intrång i deras liv, för att inte bli en turist i deras saknad. Har jag överhuvudtaget rätt att vara här utan ärende? Det är ändå något speciellt med en kyrkogård. Trots livligheten från den stora vägen ett stenkast bort är det som att stillheten ändå får fäste här. Området ter sig oändligt, det dyker hela tiden upp nya små vägar och trappor som leder vidare.
Jag sätter mig på en bänk. Ingen människa syns till. Jag tar in tystnaden och den märkvärdiga atmosfären, blir sittande där ett bra tag i en slags ordlös dialog med Honom jag ber ska hålla varenda själ i sin hand. Jag bygger hela mitt liv på att det måste vara så. Jag gick inte till kyrkan i morse så kanske är det här min gudstjänst. När en bil närmar sig i periferin fortsätter jag gå och kommer till ett träkors, till hälften dolt av grönska. Det är så högt att jag måste sträcka på nacken för att se siluetten mot himlen. Mitt på kyrkogården reser sig ett stort tegelfärgat stenhus som måste vara ett gammalt kapell av något slag. En brant trappa leder upp till en port med uthuggna stenfigurer ovanför. Lite längre bort en mycket gammal gravsten. Inristade ord om dem som ryckts bort för tidigt, en liten skulptur på toppen sitter framåtböjd och döljer hela sitt ansikte i händerna. Sorg som aldrig tagit slut.
Till sist går jag ut genom ett stort stenvalv. Jag är ute vid stora vägen igen och trafiken svischar fortfarande förbi i båda riktningarna. Människor på väg till något. På väg bort från något. Fort. Jag önskar vi alla vågade tro att detta inte är slutet.
