Jag har definitivt tappat den känsla av osårbarhet som jag hade för ett tag sen. Och kan i skrivande stund bara le åt det. För det är ju så här livet är! Bara att hänga med i stora berg- och dalbanan och fascineras av alla dess pirrande vändningar.
Ikväll har jag ännu en gång sett ”Amelie från Montmartre”, detta mästerverk till film målat i varma nyanser av grönt och rött. Varje scen ett litet konstverk. De små detaljerna i bilderna och dialogerna. Det färgsprakande persongalleriet. Amelies ögon. Och musiken! De bedårande dragspelsutflykterna följer mig på cykeln hela vägen hem där jag genast snurrar igång skivan med soundtracket.
Jag såg filmen i sällskap av goda vänner och rykande varmt te med namnet ”Livslust”. Det ser faktiskt nästan ut som en tanke.
