Kära nån vad fantastiskt djupt och reflekterande allt ska vara hela tiden. Jag talar om mina egna inlägg på den här bloggen. Inte för att jag vill framställa mig som något jag inte är, jag försöker alltid skriva direkt från insidan, men en genomläsning av de senaste texterna ger mig sannerligen ett behov av nåt mer lättsamt. Som en uppvägning tänkte jag nu därför bara ge en rak redogörelse för vad jag gjorde på midsommarafton mellan klockan 17 och 23 cirka.
Jag besökte då Torp-konferensen. Kortfattat beskrivet är detta en årlig sommarkonferens som arrangeras av Evangeliska Frikyrkan, en kyrklig sammanslutning med bas i Örebro. Man tar sig på slingriga – för att inte säga omständliga – vägar ut på närkeslätten där området breder ut sig och erbjuder gudstjänster, seminarier, konstutställningar, matserveringar samt massor av mingel. Om man, som jag, spenderat en hel del år inom kyrkosfären kan följden bli att man samlar på sig ett uppbåd av bekantskaper och vänner. Och även om man inte har någon egentlig kontakt med många av dem längre, är möjligheten stor att de dyker upp just på en sådan här konferens.
Det var också vad som hände den här kvällen. Någon i den ständigt rörliga folkmassan ropar ens namn, eller också är det man själv som påkallar någons uppmärksamhet. Det blir ett glatt förvånat hej, kanske en kram, och så uppdaterar man varandra om sina livssituationer ett antal minuter innan nästa person dyker upp. Samma ritual, samma ord och gester i repris. Till sist börjar man ignorera vagt bekanta gestalter som passerar i sidospeglarna samtidigt som man droppar standardfraser inför någon som man nästan hade glömt fanns. Så är det att vara på konferens. Stundtals lätt hysteriskt men i år kändes det ändå trevligt och på en god nivå. Det var sköna återseenden men jag ångrar att det inte blev mer sagt till lirarna från England som jag inte sett på sju år.
Jag åker bil till Torp med Anna och Magnus. Ganska snabbt fastnar vi som sagt i konversationer på olika håll, sammanstrålar sedan och travar iväg till konstutställningen i matsalen. Jag noterar att tavlorna känns alldeles för tätt upphängda på för små väggytor. En kompis till Anna imponerar med coola travesteringar på gamla välkända motiv där hon slängt in små oväntade element. Till exempel har en klassisk svensk sommarhage fått sällskap av tre svarta flamingosiluetter. Svårt att beskriva i ord, men i verkligheten var det riktigt schysst. Sedan är det en timme kvar till kvällsmötet och vi ställer oss i fikakö. Säger hej till förbipasserande vänner. På himlen hopar sig stålblå moln och vindarna tycks öka i styrka. Inget regn dock. Kvart i sju får vi våra beställningar, mackor med skagenröra för Anna och Magnus och för mig en laktosfri specialtallrik med räkor, ägg och grönsaker. Gott.
Per meddelar via mobil att Ladan, den stora gudstjänstlokalen, är fullsatt och dörrarna låsta. Besvikna går vi till baksidan där det ändå börjar släppas in folk successivt. Efter ett tag får vi bänkplatser på skilda håll. Förväntningarna på kvällens talare, den amerikanske författaren Philip Yancey, är höga, också hos mig. Han når inte riktigt upp till den nivån men är skicklig och klok med självdistans, humor och ett positivt budskap: Världen är god, världen är fallen men kommer att återupprättas. Det kom han tydligen på när han stod och sköt med leksaksgevär på älgar som vänslades och massakrerade hans trädgård.
Kylan gör sig påmind. Jag sitter med luvan uppfälld och försöker att inte huttra. Efter predikan återsamlas sällskapet och tar jag mig till bilen för att fylla på klädlagret. Anna och Magnus ska hem så jag försöker få tag på en senare bilskjuts för att kunna gå på konserten med Vallevan, ett band som lirade lite på kvällsmötet. Det lyckas dock inte så jag tar bussen tillsammans med Per och Mariell och en hel hög med andra. Innan dess impulsköper jag Vallevans skiva. På bussen ömsom pratar vi, ömsom gäspar tillsammans. Det är en skön stämning och kvällssolen sprider ett varmt och fridfullt gult ljus över åkerlandskapet.
Väl hemma är skivan inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Nog för att jag visste att det skulle handla om folkmusik men jag hade nog inte insett omfattningen. ”Var är den vän” är ren magi i gränslandet mellan akustisk popballad och det omtalade nordiska vemodet, medan resten mer känns hämtat från senaste logdansen. Fast det är förstås bara jag som inte är van. Inte än.
Sedermera somnar jag, och drömmer bestämt någonting också. Men att det sker just under midsommarnatten är förstås en ren tillfällighet.
