När jag är klar med studierna i januari 2009 är jag sjuksköterska och arbetsterapeut. Två utbildningar som båda rör sig inom vårdyrket men har olika karaktär och inriktning. Jag kommer att kunna välja. Kring detta får jag ofta frågor, vilket av de två yrkena jag känner mest för, varför och så vidare. Det är bra frågor, knappast märkvärdigt att de dyker upp, och nyttigt för mig att fundera. Svaren har förändrats över tid, lär kanske fortsätta göra det. Just nu är det nog nyutexaminerade vänners första intåg i terapeutgebitet som inspirerar mig mest. Men faktum är att frågan om vilket yrke jag kommer börja med inte känns så stor.
Jag menar att det för mig inte huvudsakligen handlar om att välja mellan två professioner utan framför allt om med vilken inställning jag gör valet. Det här må låta pretentiöst eller rentav präktigt, men sjuksköterska eller arbetsterapeut i det inledande skedet av yrkeslivet kommer inte vara det viktigaste. Det viktigaste för mig kommer vara att våga. Våga ta mig över tröskeln och kasta mig ut, med den fullständigt betagande insikten om att Någon tror på att jag kommer klara det, även om jag själv tvivlat på det ibland. Att låta detta bli drivkraften oavsett hur framtiden gestaltar sig. Känna Guds goda leende och se fram emot dagen som kommer. Frimodighet.
