”Du ligger verkligen lågt just nu!” sa en, eh, kollega för ett tag sen. Den vänligt uppfordrande kommentaren gav uppenbarligen effekt, för nu sitter jag här igen. Vad är då förklaringen till det långvariga uppehållet? Tidsbrist? Avsaknad av inspiration? Sanningen är att det hänt för mycket på kort tid. För mycket för att det ska gå att sammanfatta i ett litet blogginlägg. Dessutom har känslorna varit så stora och positiva att det känts som ett omöjligt projekt att försöka föra över dem till text. De verkligt levande händelserna är alltid de svåraste att göra rättvisa i ord.
Kortfattat kan jag i alla fall säga att ett tilltal från Gud vände upp och ner på allt en fredagskväll. Eller vände allting rätt snarare. Det går att hitta naturliga förklaringar till det mesta som sker, sant, men jag har aldrig varit med om nåt liknande tidigare. Milt omskakad blippade jag ner det jag kom ihåg som ett sms i mobilen. Att jag samma helg fick bevittna en väns dop och se ett drabbande drama framfört av konfirmander känns helt logiskt.
Det är som om allt som hänt därefter haft ett nytt ljus, ett nytt skimmer runt sig. Som om det går att lära sig saker i varje liten detalj som sker. Som om Gud faktiskt utmanar till att göra just det, dra nya lärdomar. Helt odramatiska, vardagliga skeenden har plötsligt nåt viktigt att säga när man skrapar på ytan.
Samtidigt inser jag förstås att jag inte för evigt kommer se världen och livet från bergets topp, rusig av utsikten. Resans behaglighet kommer fortsätta variera, det är ju så det funkar. Men jag hoppas jag bär med mig det jag upplevt även de dagar då det känns som fordonet slirar i uppförsbacke. Vad vore det annars värt?
