Cykelhjulen lämnade stadens asfalt, slirade fram på grusvägar genom åkerlandskap och skogsdungar tills jag slutligen nådde ett område med små idylliska hus och doft av nyslaget gräs. I en av trädgårdarna såg jag två välbekanta siluetter som signalerade åt mig att jag kommit rätt. Jag parkerade cykeln på deras uppfart, välkomnades och började omedelbart guidas runt på de nyinköpta ägorna. Här kommer mina vänner att bosätta sig permanent om mindre än en månad.
Jag är själv uppväxt på landet. Jag har levt större delen av mitt liv i ett falurött hus med vita knutar och är väl bekant med att klippa gräs, rensa ogräs i rabatterna och sätta potatis. Jag har ingenting emot det sättet att leva. Alls icke.
Men här skapade åsynen av samma svenska stugidyll bara en känsla av främlingskap eftersom den – förstärkt med skällande hundar, grillrök och förbipasserande glänsande bilar med cykelställ – blev en sådan kraftfull symbol för det etablerade svenssonlivet. För mina vänner är det en dröm som gått i uppfyllelse. Jag sätter mig inte till doms över den eller det val de gjort, det är inte min poäng. Det var bara det att tanken på att själv en dag bli en del av konceptet, paketlösningen kändes så kall och skrämmande.
”Är det inte dags att du gifter och stadgar dig snart, Klas?” frågade en annan kompis med glimten i ögat men också ett omisskännligt uns av allvar. Och visst, jag konstaterar att mina något yngre vänner i trädgården är i full färd med att åstadkomma allt som traditionellt förväntas av människor i deras ålder. Allt jag själv befinner mig ljusår ifrån. Jag är 30, fortfarande student och lever ensam. De ligger i fas och jag gör det inte. Så är det. Men det är också något jag helt och hållet försonats med. Jag tror att alla dessa år fram tills nu varit nödvändiga för min utveckling till den jag är, och resan fortsätter. Om någon skulle ge mig uppmaningen ”Väx upp!” kan jag därför bara svara att det är precis det jag håller på med. Jag växer upp. Det är bara så att vissa av oss behöver mer tid än andra.
