Det både skrämmer och lockar mig. Jag både vill och inte vill. Vågar men ändå inte. Helgen som gick blev något av en provkarta över ämnets alla sidor. Jag såg ögon som tycktes glittra, andra som vändes bort i sorg. Segerrusiga beskrivningar av den fantastiska person som plötsligt bara finns där. Stillbilder i en digitalkamera på två lyckliga människor i ett regn av risgryn. Rykten som bara väntar på att bli bekräftade. Brustna relationer, skadeskjutna hjärtan. Allt. Och själv ville jag kanske glänta på dörren, men stängde den snabbt igen.
Det är djupt inspirerande och lika avskräckande helt beroende från vilken sida man ser det. Vad mycket lättare det vore om alla bara kunde få den de ville ha. Men det händer inte, så vi hittar på att det trots allt kan ske och så blir det en biosuccé av en bokhandlare och en filmstjärna som råkar springa in i varandra i en idyllisk stadsdel i London. Kan man annat än älska ”Notting Hill”?
Ja, kära nån, men det hela är egentligen mycket enkelt. Förälskelser är ju i själva verket bara mikroskopiska substanser som simmar omkring i hjärnan. Sånt går att operera bort.
