Man ska alltså skriva om sådant man är med om. Inte helt okomplicerat. Det är en sak att utlämna sig själv, men ens liv befolkas oundvikligen av fler individer än så. Och det som händer mina vänner påverkar också mig på ett eller annat sätt. Även om det inte behöver vara några dramatiska grejor är mina sammanhang tillräckligt små för att kunna spåras, och det finns inte en chans att jag skulle vilja hänga ut mina medmänniskors inre för allmän beskådan. Vänd er till förnedringsmedia om ni är sugna på den varan.
Det lär bli en balansgång. Om det ena diket är privata detaljer är det andra ytliga standardfraser om väder, vind och kurslitteratur.
Paradoxalt nog är det man kanske helt skulle vilja skriva om inte alltid nämnbart.
