Till slut är jag alltså här. Och precis som jag misstänkte infinner sig en viss blockering när det nu är dags att göra sitt första inlägg. Alltså, jag vet ju vad jag vill säga. Men när det som bäst behövs vet jag inte hur jag ska formulera det. Det är den senaste tidens läsande av vänner och bekantas bloggar som inspirerat mig. Framför allt en nyligen upptäckt blogg skyndade på min egen debut. Jag fick adressen av en gemensam vän till mig och bloggaren i fråga, till den senares förtret förstås. Så brukar det vara.
När jag läser den - och andra bloggar - tänker jag bara: Nej! Det här är genialt. Fantastiskt. Det förtjänar ett bättre öde än att läggas på den gigantiska elektroniska skräphög vi kallar internet. Det är som att kasta pärlor åt svin. Ärliga, uppriktiga ord som dessa borde tryckas på papper, bindas in mellan vackra pärmar och läggas i händerna på någon som verkligen vill ge dem sin tid. Vad som helst är bättre än att tvinga in dem i en mall och låta dem flimra på en dataskärm i förbifarten.
Men så är jag också klart konservativ och bakåtsträvande när det gäller det skrivna ordet. Det är därför jag varit så skeptisk till bloggandet som företeelse. Kanske har jag gett upp eftersom jag sitter här. Eller också är detta bara en förberedelse inför framtida projekt på papper. Jag hoppas på sistnämnda.
