Det här är riskabelt. Bilder i en dröm låter sig inte beskrivas i ord. Det kan snarare ta ner och förstöra upplevelsen.
Men det var i alla fall så att jag drömde häromnatten. Jag drömde att jag såg en filmsekvens och att jag själv på något sätt var med. Inte i bild, men jag liksom följde med alldeles bredvid kameran. ”Vad snyggt!” tänkte jag flera gånger när jag såg vad linsen registrerade och på vilket sätt den gjorde det.
Sekvensen var själva startscenen, och det var en pojke, kanske 8-10 år, som sprang på en strand. Det var en klarblå, molnfri himmel och sandstranden var benvit, med blågröna vågor som slog in från havet på vänster sida. Pojken sprang i riktning mot kameran som utan ryck rörde sig i takt med hans steg.
Då kör plötsligt en båt upp på stranden. Man ser bara fören men den är grå och spetsig och upp på den kliver unga män i lika grå kamouflagekläder. De är soldater. Fler båtar kör upp, fler soldater. På himlen börjar jaktflyg susa fram och en missil svischar förbi på låg höjd, förbi pojken och förbi kameran. Pojken tittar aldrig åt sidan. Hans ansikte är likgiltigt, varken sorgset eller glatt. Han fortsätter oförtröttligt springa framåt mot kameran som glider med som på en osynlig räls.
Men tanken jag själv får när jag betraktar scenen – och som jag tänker rör sig i pojkens huvud – är: Nu kommer kriget, också till den här stranden. Det är det den här scenen vill berätta, det är det publiken ska förstå.
Kameran vänder sig plötsligt om. Den stannar, och filmar pojkens rusning bakifrån. Där han nu springer syns inga militärfartyg, inga soldater och inga flygplan i luften. Där är bara benvit sandstrand, blågrönt hav och klarblå himmel.
Sen uppfattar jag att det diskuteras något om filmprojektets genomförande, strax innan jag vaknar.
