En kompis vill utsätta mig för en blind date. Jag tackar vänligt men bestämt nej. Det lockar mig lika lite som att logga in på någon av alla mötesplatser som finns för stackars bittra singlar. Ibland undrar jag om inte mina vänner är mer desperata efter att jag ska träffa någon än vad jag själv är.
Min väns erbjudande ges förstås i all välmening. Och jag kan inte förneka en viss nyfikenhet över vem det nu kan vara han tycker att jag borde träffa. Men mitt svar kvarstår. Längtan bort från singellivet går nämligen i vågor. I vissa perioder tänker jag mer på det, ibland mindre. Men desperat? Nej, det skulle jag inte vilja påstå. Meningslöst. Allt har sin tid.
Fast ibland känns ju hela förälskelsegrejen så obegriplig och hopplös att man inte ens orkar tänka verklighetstillvänt. Det är sådana dagar det verkar lättare att dra till Australien och gifta sig med en hittills okänd tvillingsyrra till Nicole Kidman.
