När jag ändå är inne på drömmar kan jag ju berätta om en annan dröm jag hade för ett tag sedan. Den var lite mer lättsam! Jag gick på en landsväg, inte alls olik den som går genom min hembygd. Uppförsbacken var bekant, men i drömmen var den inte asfalterad utan som en grusad, välskött skogsväg. På den rusade en massa hästar. Inga människor syntes till i deras närhet, de sprang omkring där vilda och såg ut att må gott. Jag kan ju inget om hästar men känslan jag fick var att de trivdes. Runtomkring var lövskog, mycket björk, och solen stod lågt och slog in med sina strålar mellan stammarna. Det var en vacker sommarbild.
Jag bestämmer mig för att hoppa upp på en av hästarna och i samma sekund sitter jag uppe på hästryggen och galopperar fram genom skogslandskapet. Det är första gången jag rider men det är en helt fantastisk känsla. Vi närmar oss en skarp kurva vid ett träd och jag hinner tänka att den kanske kommer bli svår att ta men hästen tar sig smidigt förbi utan problem. Solen fortsätter måla naturen i vackra färger. Björkskogen öppnar upp sig i en glänta och vi kommer ut på en hög vall som på vänster sida vetter ut mot en sjö. Det är en liten vik vi befinner oss i. Solen glittrar i vattnet och på andra sidan växer tallskog.
Då – när jag tittar ner och ser att det är långt ner till vattnet och att hästen jag sitter på är väldigt hög – blir jag plötsligt rädd. Och det sista jag tänker på innan jag vaknar (eller om det är precis efteråt) är när Petrus kallas ut att gå på vattnet fram till Jesus.
”Petrus svarade: ’Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.’ Han sade: ’Kom!’, och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste, blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ’Herre, hjälp mig!’ Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ’Du trossvage’, sade han. ’Varför tvivlade du?’”
