Ja, nu förväntar ni eder kanske en
hejdundrande utläggning om 2014 års Melodifestival. Om hela
spektaklet i allmänhet och den allra första
deltävlingen i synnerhet. Men jag var faktiskt väldigt nära att
skita i alltihop när jag häromdagen ögnade igenom årets samlade
startfält, och gårdagskvällens premiärparad av urvattnade bidrag gjorde
knappast saken bättre.
Men ändå, när jag tänker på det
finns det självklart grejer att säga om detta färgsprakande
public-service-vidunder, så härmed invigs årets bloggbevakning av
Melodifestivalen. Till att börja med kan jag konstatera det
häpnadsväckande i att helt rätt låtar ändå gick direkt till
final för en gångs skull. Brukar annars vara regel att jag röstar
uppåt väggarna men inte här i premiäromgången. Och ja, jag
tycker Nour El Refai och Anders Jansson skötte sig klart godkänt.
Flera av mina medtittare i TV-soffan dömde dem däremot rätt hårt
men ge er, ungar – ni kan inte jämföra alla med Gina Dirawi eller
Petra Mede för all framtid.
Det skulle förresten mycket väl
kunna bli så att Clara Henry till slut blir en spjutspets i klass
med Björn Gustafsson eller Sissela Benn. Så kan det ju i det långa
loppet mycket väl bli, hur ska man kunna veta det? Men från lördagskvällens
premiärvandring i green room är det i så fall ljusår kvar dit.
”Pinsamt” är liksom inte rätt ord, det här rörde sig bortom
det, på en nivå som inte låter sig kläs i ord.
Några halvhjärtade betyg slutligen:
Yohio
Jag tyckte först inte att refrängen
lyfte, men efter några lyssningar lade den sig ändå som en tuss
schysst bomull mot trumhinnorna. Slutstriden lär väl stå mellan
Yohio och Anton Ewald. Stark 3:a.
Mahan Moin
Hur mycket jag än försöker kan jag
inte längre minnas hur den här rackaren lät. Men tydligen satte
jag en 2:a i protokollet.
Linus Svenning
En kompis sammanfattade det här som en
skitlåt med gott uppsåt. Och det måste jag hålla med om. Även om
texten rimmar på mellanstadienivå går det naturligtvis inte att
sätta sig till doms över något sådant när den är sprungen ur en
sådan personlig sorg och smärta. Märkligast är ändå att jag
hela tiden förväntar mig att han ska börja rappa över några
tunga beats av Naughty by Nature. Men han kör en rätt
händelsefattig ballad istället. 2:a.
Elisa Lindström
You can't keep a good song down, som
jag brukar säga. Eller: En bra melodi är en bra melodi. Arra om den
här och sätt den i händerna på Dorotea och jag skulle gå igång
rätt hårt får man förmoda. Anyway, man måste berömma
den här damen för att hon försöker införa schlagern i tävlingen
igen, trots att hon förmodligen vet att det betyder en enkelbiljett
rakt ut i kylan. 3:a.
Alvaro Estrella
Killen går ut hårt med ett snedriktat
falsettylande och en text om att ha sex överallt utom i sovrummet.
Innovativt minst sagt. Det lustiga är ju att Ylva Eggehorn var inne
på det här temat redan i början av 70-talet i sin dikt ”Vi gör
det!”. Men medan den på ett klurigt sätt verkade vilja vända på
begrepp och provocera mot en fyrkantig syn på lust och sexualitet,
är den här låttexten bara kass. Musiken har ett habilt beat i
refrängen vilket höjer från 1:a till 2:a.
Ellen Benediktsson
Fantastisk låt, fantastisk röst.
Fantastiskt rättvist att det räckte till finalplats. Stabil 4:a.
Sylvester Schlegel
Jag tänkte så här: Han sjunger om
sin barndom så därför låter han som ett barn i första versen,
innan han släpper loss låten på allvar, rakt ut i ett gnistrande konfettiregn.
Men nej, har man sett, han sjunger verkligen så där egendomligt
överstyrt hela tiden och låtkräket vevar ju runt sin egen axel
till ingen nytta. Tur för honom att tjejkörerna i versen räddar
honom till en 2:a i betyg.
Helena Paparizou
Den här var väl sådär. Har aldrig
diggat Paparizou och den här dängan lät som allt annat som liras
till leda på reklamradion på sjukhusets gym. Dit går jag rätt
sällan men det är ju ändå en klart schysst facilitet för oss som jobbar
inom landstinget. Men ni är kanske mer intresserade av vad jag ger
Paparizou för betyg? En 2:a kan hon få.
