Jag köpte loss en DVD-film på second hand häromdagen. Det var Göran Olssons dokumentär om artisten Leila K. För många år sen, gissningsvis strax före 90-talets slut, sändes den på SVT och jag minns att jag såg den på en brusig, svartvit TV som jag hade fått överta av min morfar. Upplevelsen var uppenbarligen tillräckligt stark för att jag nu alltså skulle drista mig till att införskaffa den DVD-utgåva som släpptes 2008. Som en slags sammanfattning av Leila K:s attityd har Göran Olssons gett sin film titeln ”Fuck you, fuck you very much”.
Den som förväntar sig en grundlig genomgång av Leila K:s liv och artistkarriär lär bli besviken här. Filmen utspelar sig nämligen under en väldigt begränsad tidsperiod med början på grammisgalan 1997 där Leila K nomineras till årets kvinnliga pop/rock-artist. Efterspelet blir en skandal där Leila K så småningom vill dra en av landets stora kvällsblaskor inför rätta för en artikel där de påstått att hon urinerat offentligt i lokalerna på Cirkus. Göran Olsson följer den sorgliga och underligt förda kampen med en skakig handkamera.
Jag har inga tydliga minnen av att jag tyckte något speciellt om Leila K under den tid då hennes karriär vandrade jämsides med mitt 90-tal. Men så här flera år senare, med dokumentären för ögonen, kan jag i alla fall se en artist som lyckades få sin personlighet att lysa igenom i den musik hon gjorde. De tidigaste hitsen må ha åldrats produktionsmässigt (debutsingeln "Got to get" släpptes 1989) men Leila K:s sätt att rappa låter där förvånansvärt vitalt och svängigt fortfarande. En del senare material känns märkligare - men aldrig anonymt.
Just Leila K:s personlighet, hennes färgstarka profil, är det man slås mest av under dokumentärens gång. Det är lätt att bara se det nyckfulla, arroganta och cyniska hos henne, det som också blev pressens favoritdelar att sälja löpsedlar på. Men när kameran stillastående i korta sekvenser lyckas fånga en blick som inte flackar anar vi också en människa med mycket mer inom sig. En hel människa, plötsligen avslöjad bakom sarkasmer, rykten och hysteriskt blinkande musikvideos. Och i jämförelse med alla de övriga karaktärer som passerar revy i filmen är det i slutändan inte Leila K som framstår som den mest tragikomiska.
