Innehållet, å andra sidan, känns däremot rätt störigt grabbigt till sin karaktär, lite som att placera Charles Bukowski i Göteborg och ge honom en vilja att ha vänner ungefär. Inledningsvis är boken dessutom tråkig rakt av. Men det tar fart i bokens andra del, efter en sisådär 75 sidor. Då breder en ohämmad och ohejdad nostalgi och ett fulländat romantiskt skimmer ut sig över flera kapitel, och objektet för allt detta är staden Göteborg i skarven mellan 80- och 90-talet.
Kalla mig trög, men det är först här som jag fattar att boken till stor del är Marcus Birros egen biografi. The Christer Petterssons var hans eget punkskolade band under den här tiden, och tillsammans med övriga bandmedlemmar spenderade han sin socialbidragsfinansierade tid på varenda existerande svartklubb i Göteborgs underjordiska musikscen. Birro, eller hans alter ego i boken, blickar bakåt mot vad som beskrivs som en himmelsk tid. Det var han och hans vänner mot den etablerade världen. Kärleksfullt droppas namnen på stadsdelar, göteborgska scenkändisar som Freddie Wadling, Sator och Broder Daniel dyker upp i den nattliga röken och allt, allt, allt är dränkt i dimmor av alkohol. Vissa efterfester varar så länge att de övergår i förfester.
Alkoholromantiserandet är ju inte okontroversiellt, speciellt inte om man ser till det faktum att Marcus Birro tycks ha haft återkommande problem med rusdryckerna fram till ganska nyligen. Ändå är just de här kapitlen (men inte resten) sjukt fängslande läsning för alla som nånsin varit det minsta intresserade av svenskt underjordiskt musikliv. Jag förstår att Birro blir nostalgisk av just den anledningen.
Svenskt creddigt kulturliv har ju annars problem med Marcus Birro. Beskyddad av Expressen men ständigt ett lovligt byte för resten känns det som. Själv vidhåller jag vad jag skrev i januari förra året, att jag gärna går i försvar för honom mot allt vad näthat, journalistisk mobbning och allmänt förakt heter. Och det gäller inte bara honom utan som en allmän princip egentligen. Personangrepp är lågt och fult och ska man kritisera Birro, eller nån annan, bör det vara för vad han gjort eller inte gjort – vilket i det här fallet gäller att han skrivit en roman som knappast är att räkna som hans största stund. Och det är förmodligen just därför som den fortsätter lysa i vitt, svart och rosa på en bokrea nära dig.
