Med tårar i ögonen har jag just läst
Kristian Gidlunds sista svit av blogginlägg. Den sista månaden blev
de allt kortare, tydligt märkta av sjukdom och förtvinad ork. Men
poet var Kristian in i det sista.
Igår eftermiddag nådde hans kamp mot
cancern slutligen sin ände. Det allra sista inlägget någonsin på
bloggen ”I kroppen min” är skrivet av hans familj.
Kristian Gidlund blev med sin kamp, sin
blogg och sin person en nationell angelägenhet. Och jag sällar mig
till alla de otaliga bloggläsare som känt sig tacksamma för de
öppna tankar och de insikter som strömmat ut från hans texter och
tal. ”Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Våga
vara lyckliga”. Det är
budskap som kan se självklara och förrädiskt enkla ut, samtidigt
dyra insikter som vi vet inte kan uppnås från någon som
inte levt med en så definitiv visshet om ett kommande,
oåterkalleligt avsked.
Kristian Gidlund
har lämnat jordelivet och jag önskar och ber innerligt att hans
sista resa får bli exakt så som han tänkte sig den. Respekt.
[http://ikroppenmin.blogspot.se/]
