Jag ser en liten pojke. Ett barn. Han
är större än de andra, lika gammal eller kanske lite äldre men
verkar yngst. Blicken rör sig. Händer som försiktigt drar i
tröjan, viker upp en kant, släpper taget och gör rörelser till
musiken. De andras allvarliga ansikten fästade på ledaren, hans
ögon svävande vart de vill över människohavet, över fönstren
och väggarna.
Det väcker omedelbart något inom mig.
Hans tysta, långsamma, nästan trevande steg nerför trapporna medan
alla andra rusar med självklarhet till sina platser, får mig att
känna något. Den starka känslan av att någon måste ta hand om
dig. Att ingen har rätt att göra dig illa. Aldrig.
Under en halv sekund möts våra
blickar när jag tänder ett stearinljus. Det är en halv sekund som
känns menad på ett sätt jag inte riktigt vet varför. Som om den
ska lära mig något.
