Uppbrott

Uppbrott vilar som ett extra moln över staden som blivit min. Häromkvällen blev vi bjudna på mat av en vän i hennes lägenhet för sista gången. Längs fönstren stod flyttkartonger redan färdigpackade. Hon är en av ett fåtal vänner och desto fler periferibekanta som just nu är på väg att lämna den här staden.

Uppbrott gör någonting med ljuset och skuggorna och jag påverkas av det. Mina funderingar rör sig kring vart jag själv är på väg. Dels geografiskt, på lokal och regional nivå för att använda föreläsartermer. Lokal: jag inte får bo kvar i min nuvarande bostad hur länge som helst, vilket jag inte heller vill. Regional: jag har aldrig tänkt mig att bo kvar i den här landsdelen hela mitt liv. Om jag ska härifrån har jag alltid sagt att riktningen är söderut. Söderut vill jag, söderut fortsätter jag att säga. Söderut är närmare orten där jag växte upp och människorna som jag var tvungen att lämna för att bli vuxen. Det är i den här staden vi blev vuxna. Det konstaterade vi en annan av dessa ljusa, varma kvällar med mat och samtal.

Jag tycker om den här platsen. Jag kan den ganska bra vid det här laget och i stort sett hela min vänkrets finns här. Uppbrotten påminner mig om att det är just vännernas förtjänst att jag dröjer mig kvar. Kompassnålen slits inte mellan väderstreck utan mellan familj respektive vänner. Det är som en annan kompis så klokt sa, man önskar kanske att ha allt samlat på ett ställe, ett liv som inte är utspritt på olika platser.

Idag var det i alla fall tid för mig att lämna en arbetsplats till förmån för en annan. Ett självtaget beslut till uppbrott för att vidga vyerna inom den stora koloss där jag gör mitt dagsverke. På morgonen hade jag en kladdkaka och blandskivan ”For your eyes only” redo i ryggsäcken men hann inte överlämna något förrän jag fick gräddbakelser och två matchbiljetter till allsvenskan stuckna i handen. Och kramar och lyckönskningar av kollegor jag kommer att sakna. Allt var så fantastiskt trevligt. Till och med personen som ses som den mest respektlöse kom fram som någon slags mysgestalt, gav mig ett rejält handslag och sa att jag alltid är välkommen tillbaka. Det var en sån där dag som kunde få en att tro att all världens olycka och sorg tog uppehåll för en kort stund.

Uppbrott vilar som ett extra moln över staden som blivit min. Kanske kommer det med regn för att vattna jorden och befria något nytt.

Bild

Mitt inre fotolaboratorium har framkallat den här bilden åtskilliga gånger. Nu ännu en gång. Ett diffust, mörkt landskap där jag går fram. Men det kan lika gärna vara du som går där. Det är du, det är jag. Det är alla och vemsomhelst. Vid min sida går en gestalt klädd i vitt, klädd så för enkelhetens skull måhända. Jesus går vid min sida och nu närmar vi oss bakhållen på båda sidor om vägen. Mörka skuggor spänner sina bågar, skickar iväg svärmar av svarta, förgiftade pilar åt mitt håll. Jesus höjer sin hand. Hans hand är skölden som ska skydda dig och mig. Det är en hand som höjs i kärlek och de hotfulla svärmarna viker åt sidan, skingras, faller som skurar tillbaka på skyttar med ont i sinnet.

En bild är begränsad. Ibland är det som att vi träffas ändå. Djupt. Blödande. Och ibland springer jag iväg på egen hand, liksom i förväg, och tror att jag klarar mig bäst själv. Någon väntar på att få läka såren. Någon följer i spåren, väntar på att få vara vår hjälp igen. Så måste det vara. Jesus, så måste det vara.

Lästips

Än en gång sitter jag på biblioteket och läser Sonic. Anders Dahlbom recenserar de färska återutgivningarna av Nick Caves fyra första skivor.

”Om han [Nick Cave] skrev nihilistisk kaosrock i Stooges’ anda med The Birthday Party låter första kvartettgiven med The Bad Seeds musikaliskt mer som att australiensaren suttit ner med Muddy Waters och Gamla Testamentets Abraham på en vampyrbar i den amerikanska södern.”

Kan man annat än digga en blaska med sådana ordfyrverkerier?

Lördag vecka 16

Det är natt i staden som blivit min. Jag har vandrat längs dess gator idag, in och ut genom dörrar och även längs vattnet ut mot träden, gräset och stigarna. Ibland ensam, ibland inte.

Jag såg Lasse Lindh spela fyra sånger på en liten scen i en skivaffär. En tjej som kanske var där med sina föräldrar lackade ur och utbrast ”Är han så djävla gammal? Fan, vad äckligt” och så gick hon innan artisten ens hade hunnit påbörja sitt första nummer. Det där hängde kvar i luften en stund. Indieflickorna, i gissningsvis gymnasieåldern, stod på första parkett och sjöng ljudlöst med i varenda textrad. Jag är inget fan alls men tyckte han kunde få en chans. Utifrån förutsättningarna var det mer än okej. Och även om allt annat kan kännas tomt poserande och kass är en kort passage i ”Svenska hjärtan” genial hur man än vänder och vrider på den: ”Dom säger att de bästa är tagna, men dom ljuger för vi finns ju kvar”.

Jag besökte några klädbutiker också. Handla kläder är ett nödvändigt ont. Det är en djungel av modeller och prislappar och de från topp till tå felfritt ekiperade expediterna är ju alltid så hjälpsamma men jag vill helst kolla runt själv i lugn och ro. Så även idag. Undvek konsekvent fönsterglasbrillorna med deras blickar bakom. Kanske därför jag gick ut lika tomhänt som när jag kom. Men på annan plats hittade jag tre begagnade DVD-filmer som jag köpte.

Tillbaka hemma såg jag första delen av Ebbe Carlsson-dokumentären ”Ebbe – the movie” medan jag åt. Intressant och sorgligt. Somnade. Vaknade av grannens knackning och följde med ut på promenad. Ivrig sol och kall, klar luft. Vackra speglingar och glitter i vattnet. Cyklade sedan genom staden och uppför en brant backe för att se film med ytterligare en vän. Sedan tillbaka samma väg och lite till, välkomnades in på nästa ställe där jag förlorade en omgång sällskapsspel. Men trevligt ändå. Det är alltid en ära att misslyckas i spel vars idé bygger på imperialism.

Slutligen landade jag åter i hemmet, tacksam för dagen och tänkte att det var länge sen jag uppdaterade min blogg. Klockan 01.17 klistrade jag fast den sista punkten.