Igår var det visst Sveriges nationaldag. Och precis som jag skrev här för exakt ett år sedan har jag svårt att förstå hypen kring den nya helgdagen. Kanske är det att jag inte är född i Sverige men inte heller minns något av det land där jag levde mina fyra första månader, som gör att jag inte riktigt kan identifiera mig med ett land, en nationalitet eller en flagga. Jag känner gärna gemenskap med andra människor – men just nationaldagskonceptet har jag helt enkelt inte lyckats greppa poängen med.
På nationaldagen var jag i alla fall i kyrkan, där en av mötesledarna dagen till ära bad för vårt land. Den grejen gillade jag mycket. Om nationaldagsfirandet på sina håll känns som meningslöst skryt, blir detta att be istället ett tecken på ödmjukhet. Vi kapitulerar åter inför det vackra faktum att vi behöver sträcka ut vår hand och känna den greppas av Guds. Detta tror jag gäller varje nation, folkgrupp och enskild människa i alla tider.
Jag är enormt tacksam över att bo i Sverige. Tacksam över att få ha hamnat här med allt vad det har inneburit. Men min personliga erfarenhet säger också att en blågul flagga eller ett avlångt stycke land – hur vackert det än är – aldrig i sig kan skänka tröst, mod eller befrielse. Det kan bara Jesus göra.
