Det var lördag den 19 juni och jag hade gjort en roadtrip söderut över dagen. Strax efter kl 22 återvände jag, passerade åter de ändlösa raderna av trafikljus i staden som blivit min. Väl hemma, tillfälligt ensam i lilla kollektivet, slog jag på TV:n där en överdådig bröllopsfest pågick som bäst. En man, som uppenbarligen var dagens brudgum, reste sig upp från sin sittplats bredvid sin nyblivna hustru och sorlet i den glittrande salen tystnade med ens. Han tog till orda.
Det måste medges att icke-rojalisten i mig tvingades sänka garden en stund. Eller kanske höll jag den lika högt som förut, men lyckades att ändå skala bort allt som försökte stjäla uppmärksamheten från detta ögonblicks kärna. En kärna som bestod av kärlek. För var det något de handlade om, dessa minuter då landets nye prins talade till sin kronprinsessa, var det väl just kärlek. Kärleken och förälskelsen mellan två människor. Den lyste i orden, i ögonen – till synes plötsligen opåverkad av de yttre formerna – och det var just därför jag greps av ögonblicket. Det var helt enkelt fantastiskt vackert.
Också överklassen skola en gång dö, men aldrig nånsin kärleken!
