Medan sommaren 2010 inledde sin acceleration mot långa molnfria soltimmar, slogs jag mot tankar med mycket svärta. Cynism, pessimism och såna grejer. Förvirrade steg i cirklar nedåt, en märklig paradox till ljuset och värmen. Men efterhand har kompassnålen åter börja darra framåt, inte utan hjälp av några små markeringar längs vägen.
På midsommaraftons kväll befann jag mig mitt ute i tallskogen och hörde Tomas Sjödin tala om hur det egna jaget inte är statiskt utan i ständig förändring genom livets olika faser. Han tog sig själv som exempel, hur han flera gånger trott att han varit färdigutvecklad som person men sedan gjort helt nya upplevelser som format honom ytterligare på sätt han inte kunnat förutse. Och så handlade det om Sackaios, tullindrivaren ur Lukasevangeliet, som en dag får besök i sitt hem av självaste Jesus. Bibeltexten är kortfattad om just själva besöket men det är ändå tydligt, menade Sjödin, att någonting i Sackaios förändras när han möter Guds son. Sackaios slutord - "Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt" - vittnar om att något har hänt.
Under några dagar mer eller mindre sträckläste jag ockå boken ”When we were winning”, Klas Ekmans och Martin Norbergs biografi om det gamla favvobandet Broder Daniel. Omslagets citat av Marcus Birro sammanfattar det hela väldigt väl: ”...en briljant bok i all sin enkelhet, för oss som var med, för er som missade allting”. Det är förstås kittlande nostalgi att läsa anekdoterna bakom klassiska skivinspelningar, konserter och fotosessioner – men det som gör boken verkligt intressant är att läsa hur medlemmarna i Broder Daniel utvecklades som personer under resans gång. I mitten av 90-talet satte sångaren Henrik Berggren, med medvetet enkla ordval, fingret väldigt exakt på den känsla av utanförskap och desillusion som jag och många med mig upplevde då. De tidigaste texterna präglas starkt av cynism, kyla och framtidsångest. Om den tiden säger Henrik Berggren i bokens nygjorda intervjuer bland annat:
”Jag önskar att det varit på ett annat sätt. Man behöver inte sätta sig i den där idiotiska situationen där allt jobbar emot en för då fylls livet med problem, och att ha den attityd jag hade resulterar också i en massa självuppfyllande profetior. Känner man en övertygelse om att omvärlden är hemsk så blir den också det. Sedan blev det värre och värre och till slut cementerades ett liv som inte fungerade ihop med omgivningen.”
Jag hörde ytterligare en predikan, hållen av Fredrik Lignell. Med utgångspunkt från berättelsen om kung Salomos uppgång och fall talade han om att en människas fall ofta sker gradvis och obemärkt. Häri ligger det förrädiska eftersom det inte är förrän lång tid har gått som det blir tydligt att man hamnat helt ur kurs. Även Lignell exemplifierade med händelser ur sitt eget liv och gav utmaningen att vara vaksam på sluttande plan i våra liv. Vaksamma, men inte rädda. Gud är aldrig längre än ett steg bort från någon enda av oss.
Och så har jag börjat läsa ”Ett hjärta större än världen” där Magnus Malm skriver om att följa Jesus enligt dennes bergspredikan. Han skisserar upp vad det innebär, och är inte rädd att också visa på vad det inte innebär. Således blir boken då och då obekväm att läsa, och vissa av de sätt jag tänkt och agerat på den senaste tiden får sig en välbehövlig dos av avslöjande ljus. Det är en mycket insiktsfull bok att inspireras och utmanas av!
Det var förresten något om en skogsväg också. Den sträckte sig plötsligt rak, utan krökar, mellan höga stammar och mörka kronor. Skuggigt och nästan svart ute i kanterna av synfältet var det. Ändå gick det att urskilja två personer som sakta vandrade vägen fram sida vid sida, den ene bar ryggsäck och leddes av den andre.
Om jag var helt vaken vet jag inte. Men jag såg bilden tydligt.
