Utan att på något sätt försöka efterhärma Fredrik Strages fantastiska listning av de 100 största rockögonblicken på Youtube, tänkte jag härmed skriva lite om ett videoklipp jag såg häromdagen. Det var läsningen av boken ”When we were winning” som fick mig att leta upp diverse inslag med Broder Daniel, bland annat ett intervjuklipp med Henrik Berggren och Håkan Hellström från 1998.
Det är två saker som gör de här två minuterna och 15 sekunderna intressanta. Dels är det förstås att se Håkan Hellström agera med en attityd ljusår från den indiecreddiga folklighet han besitter idag. Det är svårt att tänka sig att denne kille bara två år senare skulle klä sig i sjömanskostym och skaka hand med Lasse Berghagen på bästa sändningstid. 1998 var det ingen som visste vad ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg” var för något, kanske inte ens Håkan själv.
Mest slående är dock hur två parallella universum kraschar mot varandra, när Henrik Berggrens alienation ställs mot Z-TV:s hurtiga programledare. Medan den senare oförtrutet kämpar för att bibehålla en käck och underhållande atmosfär (läs: bra TV) visar Henrik med hela sin uppenbarelse att han finner situationen fullständigt idiotisk. Det uppstår redan från början en klyfta som sedan bara ökar ytterligare för varje meningsutbyte. Även Håkan deltar med synligt ogillande, och allt når sin topp – eller är det botten – med programledarens slutsats ”Inga säljande argument”, följt av Håkans ”Stäng av!”.
Henrik Berggren gör i biografin ”When we were winning” upp med den cynism och det omvärldsförakt som blev något av hans signum i Broder Daniel. Och även om jag gläds över den utvecklingen mot en hoppfull livssyn, finns det också något jag definitivt gillar med den ovilja att följa spelreglerna som kommer till uttryck i det här videoklippet. Vandringen mot strömmen.
Känslan av att varken kunna eller vilja bete sig enligt standardmallarna är väl nämligen något som de flesta nån gång har upplevt och kan känna igen sig i. Eller?
