Det var just den känslan jag aldrig riktigt lyckades återfinna den här våren. Men resan blev ändå av, och jag vet nu att en i förväg upplevd känsla – eller kanske i det här fallet icke-känsla – inte nödvändigtvis behöver vara rättvisande. Enklare uttryckt: Jag är oerhört tacksam för att jag gjorde årets resa, för att jag ännu en gång tog mig de 200 milen mellan Sverige och Rumänien och fick möta alla härliga människor igen. Trots att jag i förväg inte till 100 procent kände att jag ville.
Vi lämnar regnet och landar i en 30-gradig zon av sol och värme. Från flygplatsen går resan bilburet på trasiga, skakiga vägstycken medan kontrasterna börjar passera revy utanför fönstren. Som alltid. Damm och smuts, flashiga supermarkets insprängda i den grå betongen, majs- och solrosplantager utan slut. Mil efter mil. Timme efter timme. Någonstans svischar en kuslig känsla av utlämnande förbi.
Men det behövs inget mer än att taxichauffören till sist rullar in på den välbekanta lägergårdsplanen för att bitarna plötsligen ska falla på plats. Anläggningens personal står uppställda, hälsar glatt, ger oss hjärtliga kramar och vi säger i mun på varandra att det känns som igår. För precis så är det. Minibussen svänger ut och försvinner. Vi äter tillsammans, vandrar sedan runt på området och suger liksom in alla ljud, dofter och allt ljus. Allt vi känner igen. Solen går ner i orange och rött över logement, tält och gräsplaner som än så länge omsluts av lugn.
Finns det sedan en enda gnutta tvivel kvar kring varför vi är här, sveps den fullständigt och slutgiltigt bort dagen därpå när kidsen anländer. De har färdats i timmar från barnhemmet, och vi går för att möta dem vid bussen men hinner bara förbi första kurvan i snårskogen innan de kommer gående emot oss med väskor i händerna. Ansiktena är glada och förväntansfulla, några sjunger unisont en sång. Det är en helt fantastisk syn. Jag fotograferar allt i min inre kamera. Sedan börjar vi kramas.
Det blir i mångt och mycket ett lugnare läger jämfört med tidigare år. Förvisso finns det bland ungdomarna obarmhärtiga hierarkier som vi tvingas handskas med. Går det egentligen att klandra dem? Maktutövningen på deras nivå är ju egentligen bara en spegel av det som försiggår i den stora bilden ovanför dem. Likväl är det något vi försöker bryta, och vi får faktiskt se praktiska exempel på förlåtelse under veckan. Våra välmenta men ibland så tafatta ord omsätts i handling, ärligt talat nästan överraskande. Strimmor av hopp.
Vi är färre ledare än brukligt. Det fungerar tack vare den lugnare atmosfären och ett antal extra volontärer som anslutit sig till vårt läger för att understödja oss. De är enastående och vi får mycket att tacka dem för. Trots detta blir jag stundtals väldigt trött, inte minst när kidsen står på kö med skrapsår på händer, fötter och knän och jag gräver djupt i förbandslådan. Men för det allra mesta är det underbart att vara på plats, bland just de här människorna. Att komma tillbaka, att återse dem som kommit att bli en viktig del av ens liv.
