Men några barn blir rädda ändå. Vår samlingsplats har trägolv och plåttak men inga väggar, inget skydd från sidorna. Medan det rister och piskar i träden utanför försöker vi trösta vänner som gråter så de skakar. Detta är det hemskaste ögonblicket. Inte i sig att det är ungdomar som är rädda för åskan, men för att det blir en så stark bild av att de här människorna har berövats och undanhållits en grundläggande trygghet i sina liv. Har någon någonsin förklarat för dem hur åskan fungerar? Hur rädd man behöver vara? Skillnaden mellan rädsla och respekt? Av detta vet vi intet. Men vi håller oss kvar så nära vi kan, tills smällarna avtar i ett tynande muller och regnmassorna bara kvarlämnar tunna rännilar i plåtrännorna på taket.
Lägergårdens personal har besök. En av dem hjälper till att bygga ett hus några kilometer bort. Vi ser honom bara då och då, mest när han dundrar iväg på en fyrhjuling över de steniga, sneda vägarna. Intrycket jag får är att han är en ganska bullrig person, klassisk grovjobbare ut i fingerspetsarna, rätt macho liksom. Men när vi en dag faktiskt talas vid tappar mina förutfattade meningar taget. Hans fru är också här, hon hjälper till som ledare på lägret och mannen berättar att han inte klarar av att se ungdomarna ty sig till henne som vore hon den mamma de själva inte har. Det får honom att börja gråta, säger han, vilket känns som onödig information just då eftersom hans röst börjar darra och han gör en paus i konversationen. ”But this is what Jesus told us to do” säger han sedan och sveper ut med handen över de spridda folksamlingarna en bit bort. ”Exactly this”.
Ja, varför är vi egentligen här? Någon gång är man tvungen att ställa frågan, och vi har själva gjort det inför våra resor hit, och mellan resorna. Vi är några personer som lämnar vårt trygga välfärdshörn av världen en vecka om året, för att färdas in i det som fortfarande i mångt och mycket känns som ett svunnet Europa. Vad är det vi tror oss kunna åstadkomma här? Det krävs ödmjukhet för att inte se sig själv som räddaren från det framgångsrika väst som sitter inne med de korrekta lösningarna på problemen här.
Det är förstås så att vi på fem dagar inte förändrar dessa barn och ungdomars övergripande situation. Fem dagar förändrar inte omgivningens attityder, de ekonomiska förutsättningarna, de politiska maktstrukturerna. Vad vi kan göra är däremot att erbjuda en frizon, en möjlighet för dessa människor att åtminstone tillfälligt andas annan luft än de kalla institutionernas. Att umgås, samtala, sjunga, pyssla, spela basket, gå promenader, bada och åka linbana blir ett sätt att ge barnen stimulans och frihet. Vi försöker visa på fungerande vänskapsrelationer, försöker skapa motpoler till de svek barnen fått uppleva i tidiga år.
Här inser jag också att resorna för mig till viss del ändrat karaktär genom åren. Det som från början var ett sätt för mig att utmana och motverka min egen bekvämlighet, handlar så här fyra år senare förvisso fortfarande om det – men till stor del också om att återse vänner. ”De rumänska barnhemsbarnen” är inte längre en anonym massa att läsa om i nyhetsreportagen. De har blivit till verkliga, levande människor och individer som jag vill följa och veta hur det går för.
Viktigt att minnas är också att det varken börjar eller slutar med oss. Det vi får vara med om under en vecka är bara en liten bråkdel av ungdomarnas hela liv. När vi åker härifrån är det heltidsvolontärerna, de som finns här året om, som fortsätter arbetet. Det verkligt stora arbetet. De möter barnen i deras vardag och försöker vara deras medvandrare som stöttar och finns till på olika sätt året om. Vi har förmånen att ha dem och ett gäng rumänska tolkar med oss under vår vecka, och utan dessa skulle vi inte klara att genomföra hälften av lägret.
Det är som vanligt en resa genom ett omväxlande känslolandskap. Glädjen över att möta alla ljuvliga människor bär alltid undertoner av sorg och vrede över en snedvriden världs svek och förakt. Att se förtroendet och respekten mellan kidsen och heltidsvolontärerna ger mig dock en ljus och trotsig känsla av hopp som sedermera följer mig hela vägen tillbaka till Sverige. Jag hoppas att vi alla ses om 360 dagar igen.
