Ledig måndag. Jag driver runt på stan några timmar. Fikar med en kompis i solskenet på en uteservering. Hösten ligger i luften, och på radion säger de att varje uteserveringsfika nu kan vara årets sista. Vi valde alltså rätt plats den här eftermiddagen.
Så småningom landar jag i en soffa på stadens bibliotek, med några exemplar av Sonic jämte mig. Ett bekant scenario. Bekant är också att att den omsorgsfullt sammansatta musikblaskan i sina bästa stunder fängslar och inspirerar med välskrivna, initierade texter om, just det, popmusik i olika former. I Sonic # 51 fastnar jag bl.a. för Patrik Svenssons recension av Andres Lokkos bok med samlade krönikor. Och framför allt för en passage som känns så talande att jag blippar ner den i min medhavda mobil. Sedan börjar skymningen falla och jag beger mig hemåt.
”Han [Andres Lokko] växte upp, på samma sätt som popkulturen i någon mån gjorde det. Han förstod att för att vara missionär måste man först och främst sluta missionera, ingen blir frälst av att få Guds tio budord skrivna med svart tusch på näsan. Om popmusiken verkligen skulle börja tas på allvar som konstform krävdes att man lät den stå för sig själv.
Främst krävdes att någon istället för att missionera med uppfordrande överdrifter utgick från det lilla och från sig själv. Någon som kunde visualisera och gestalta popmusikens konstnärliga värde istället för att bara påstå det. Ut med: 'Det här ska, kommer och borde The Jesus and Mary Chain betyda för dig!' In med: 'Det här har The Jesus and Mary Chain betytt för mig.'”
