Idag har jag besökt den lilla kyrkan på landet. När man är gäst i sina hemtrakter på det här sättet vill man liksom suga in allt det där som en gång var det hemvanda och vardagliga. Eller jag vill det, rättare sagt. Jag lyssnar och njuter av dialekterna vid fikabordet efter gudstjänsten, registrerar varje självklar betoning som språket har i de här trakterna. Ibland får man anstränga sig för att inte sitta och fånle när något helt vardagligt avhandlas över det rykande kaffet och de hembakta bullarna. Det är så här det ska låta när man pratar, tänker jag regionalpatriotiskt.
Många av dem jag träffar tillhör det gamla gardet. De uppvisar alltid samma entusiasm när den utflyttade sonen besöker den bygd som fostrade honom. Deras steg börjar bli stappligare, rörelserna långsammare men i leenden och handslag strålar fortfarande värmen. En del personer möter jag dock inte längre. De har avslutat sin tid här och gått vidare. Borta men icke glömda. Jag hade privilegiet att få träffa några av dem när jag for runt i trakterna med hemtjänstens bil i början av 00-talet. Det var i mångt och mycket fantastiska människor varav de flesta bodde i små stugor och hus, kanske med sin katt eller helt ensamma. Vissa hade haft livskamrater vid sin sida tidigare, medan andra däremot varit ensamstående hela livet.
Om dessa människor skulle jag kunna skriva mycket och länge. En annan gång kanske. Just nu känns det överflödigt då ingen berättar något enklare och finare i ämnet än Annika Norlin i texten till låten ”Jag blev som kvar”. Tänkvärd, och största stunden på Säkerts senaste skiva ”Facit”.
Åttio år, på slutet kanske. Hjärtat börjar revoltera.
Jag är aldrig ledsen mera, känner inte mycket längre.
Ett kort som fick mig att minnas. Sex decennier sedan redan.
Jag stod nära honom och hans andedräkt i nacken.
Jag tror jag gjorde nåt fel för han åkte bort.
Vart är inte gott att veta men det fanns alltid kvar att göra på gården.
De behövde en och inte många kvar på byn och ingen som jag tyckte om.
Jag antog väl att nån gång, men inte.
Sedan gick väl tiden och då föll det sig som att jag blev som kvar.
Men har du inte saknat aldrig hålla nån i handen, aldrig röra någon?
Unge, saknar du att inte vara astronaut?
Nej, man saknar inget som man inte haft.
Men ibland när jag ska sova minns jag en andedräkt i nacken bara.
Minns en helt vag känsla av hur det sku' kunna vara.
Men nog har jag fått mitt, nog.
Kära barn, du flänger och far.
Du vet inte hur det var.
