Varje blogg med självaktning stoltserar väl med ett särskilt juligt inlägg, förmodar jag. So here goes... Klockan är 16:21 när jag börjar skriva det här. Det är julafton och jag sitter på ett tåg som, rådande vinterkaos till trots, avgick på exakt utsatt tid från staden som blivit min. Jag är inte ensam. Tåget är tvärtom ganska fullt.
För ungefär en och en halvtimme sen tog mitt sista arbetspass för några dagar slut. Tvärtemot mot vad jag hade förväntat mig blev känslan av julafton faktiskt skapligt påtaglig. Vi åt julmat tillsammans med vår enda patient på avdelningen, och zappade oss igenom TV:s utbud som var av minst sagt varierande kvalitet. De senaste veckornas tärande stress var som bortblåst och ersatt av något som åtminstone påminde om julefrid.
Men nu sitter jag alltså på tåget,med datorn uppkopplad och hörlurarna i en båge över skallen. Jag hann se det mesta av Kalle Anka på SVT Play medan tåget pulserade fram genom ett Sverige i vinterskrud. En ny och skönt surrealistisk upplevelse. Samma gamla filmer, men nu med en inramning som jag förstås aldrig hade kunnat föreställa mig när jag andäktigt såg dem för första gången. Från blytunga bildrör utan fjärrkontroll till livesändningar på internet. Det är inte utan att farbror Klas blir en smula imponerad över teknikens under.
Jag funderade lite på att jag göra en politisk analys av de där Kalle Anka-filmerna, men det vore ju bara så typiskt mig. Märkligt nog är jag i alla fall mest trött på tjuren Ferdinand och har varit det i många år. Minuterna med tjurarna, korkeken och fäktningsarenan är ju annars ett under av pacifism och antimacho-budskap. Ändå är det Tomteverkstan och Musse Piggs husvagnssemester som jag diggar allra mest. Materialism och svenssonliv framför antivåldspropaganda alltså. Äh, orkestermarschen i Tomtens fabrik och Långbens gnolande i sin bil är ju bara för fint!
Det ropas ut i högtalarna att vi kommer att stanna tillfälligt ute i ingenstans för att låta passagerare från ett trasigt tåg kliva på vårt. Vi välkomnar strandade resenärer, och tåget kommer åter i rullning. Alla är vi på väg. Snart är jag hos familjen, släkten, maten och de tända ljusen. Jag hoppas att förmåga till tacksamhet blir det sista som lämnar mig.
Utanför de välvda fönstren har det vita vinterlandskapet lagts i mörker, men gula lyktor och ljusslingor ser till att påminna om att snön ligger kvar. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”.
God jul!
