Sommaren blommar och jag befinner mig plötsligt stående vid ett vattendrag. Den breda ån kryllar av människor som alla simmar åt samma håll, stillsamt och med kläderna på. Bara en massa huvuden ovanför ytan, belysta av en låg och mild eftermiddagssol. Jag kastar mig i och följer strömmen, hela tiden på säkert avstånd från kanten av gräs och träd. Det går fantastiskt lätt att ta sig fram. Simmar förbi en klasskamrat från grundskolan som verkar vilja göra nåt halvdrygt mot mig precis som förr i tiden. Jag svarar med en oklar rörelse som aldrig når fram.
Nästa scen: Jag och andra nyss simmande människor sitter inomhus med tungt droppande kläder och inväntar att alla ska komma upp ur vattnet. Bara för att strax hoppa i igen. Baksidan av huset där vi sitter vetter mot en liten insjö, med en bit sandstrand, brygga och alltihop. Någonstans spelas ”Here comes that feeling again” med Dorotea, och när jag går ut på bryggan ser jag plötsligt en massa bekanta ansikten.
Några ungdomar från Rumänien kommer fram, glada och ivriga att jag ska följa med dem ner i vattnet som redan skummar av badande. ”Snart!” säger jag, och försöker med gester förklara vad jag menar. En av kidsen skrattar, säger ”Salute!” och tecknar med handen att det rumänska ordet för ”snart” också betyder ”Skål!”. (Det gör det inte i verkligheten.)
Jag påbörjar ett fumligt ombyte till badbrallor, men innan jag är klar har det börjat snöa. Sommarvyn försvinner på några sekunder bakom en kuliss av tunna, vita snöflingor. Strax innan jag vaknar.
