Den 28 februari 1986

Jag är gammal nog att komma ihåg dagen då statsminister Olof Palme mördades. Eller rättare sagt, det är dagen därpå jag minns. Den 1 mars 1986 var en lördag, jag var drygt åtta år och klev som vanligt upp för att se "Go'morron Sverige" på TV. Det hörde till familjetraditionerna på lördagar. Men inte den här morgonen skulle det visa sig. Som ett fotografi minns jag pappa stående på köksgolvet med en bekymrad blick riktad rakt mot mig när jag öppnade dörren. ”Dom säger på radion att Palme är död” sa han, just som en kvinnoröst gjorde exakt det i radion vid fönstret.

Nästa bild: Mamma, pappa och jag sitter i soffan och ser en extrainsatt nyhetssändning på TV. Alla är tysta. På eftermiddagen har vi gäster och jag minns bara ett av samtalsämnena.

Under tiden som följde närmast härefter lärde jag mig ordet presskonferens. Ständigt dessa presskonferenser på TV, med blixtrande kameror och spaningsledare Hans Holmér som snackade om PKK. Mamma lärde mig vad det var för något. I skolans matsal hölls en tyst minut där några kids givetvis började garva, och senare blev det en himla massa snack om Christer Pettersson.

Man trodde på något vis att det som sades på TV, det som de vuxna sa, måste vara sant. Alltså måste det ha varit den där Pettersson som hållit i mordvapnet. Att han ändå friades i hovrätten var förstås förvirrande, men det var inte förrän några år senare som jag för första gången började inse att det kan finnas mer bakom fasaderna än det som får störst plats i medierna.

Ögonöppnaren kom i form av en serie reportage på SVT när jag gick i högstadiet. Avslöjandena om att det kunde ha varit en politisk sammansvärjning som låg bakom Palme-mordet kom helt oväntat och skrämde skiten ur mig, inte minst genom det hotfulla Twin Peaks-muller till musik som tonsatte programmen.

Leif GW Persson sa alldeles nyligen i ”Veckans brott” (även det i SVT) att han genom åren lagt ner alldeles för många timmar på gåtan vem som mördade Olof Palme. Så har det förstås inte varit för mig, men tiden efter att jag såg de där reportagen på högstadiet fascinerades – och skrämdes – jag av konspirationsteorierna och läste alltid om dem när jag fick chansen. Bland mina skolkamrater var intresset alltid svalt när ämnet kom på tal.

GW Persson var det, ja. Han är idag tydligare än någonsin med sin åsikt att Sveriges statsminister mördades på politiska grunder för 25 år sedan, troligtvis efter planering av en mindre grupp personer med bakgrund inom säkerhetsväsendet. Jag är benägen att sälla mig till den teorin. Varför? Tja, av alla befintliga argument för ett politiskt motiv låter jag GW själv kommentera det mest uppenbara: ”Palme var en politisk person, en politiskt mycket kontroversiell person. Sådana personer mördas i flertalet fall av politiska motiv.”

Feberfiltret

Ja, här sitter man. Jag har tillfälligt lånat ett par vänners lägenhet medan de själva befinner sig långt bort från Sverige, på betydligt varmare breddgrader. Min uppgift under deras semester är att se till så att deras stereo och TV inte står och rostar ihop. Risken för det är inte överhängande för tillfället. Man gör så gott man kan.

Igår intog febern min kropp. Det var länge sedan sist. Inlindad i dubbla tröjor och filt sov jag bort det mesta av eftermiddagen. Försökte även kolla en del på den där TV:n. Vinterstudion, nåt minnesprogram om Lena Nyman, Jakten på lycka (klart bra) och en halv konsert med Eldkvarn passerade revy. Alltsammans kört genom det där feberfiltret som gör upplevelsen annorlunda, omständligare och nästan drömsk.

Såg även mina egna DVD-dokumentärer ”Fuck you, fuck you very much” och ”The filth and the fury” om Leila K respektive Sex Pistols. De ryckiga kameraåkningarna och blinkande liveklippen i Leila K-dokumentären var inte direkt det ultimata för min överhettade och sprängvärkande skalle. Sex Pistols-filmen funkade bättre. Och ja, jag grät över Sid Vicious' öde den här gången också.

På kvällen drog delfinal nummer tre igång av den där melodifestivalen, ni vet. Jag lyckades styra ihop en ostmacka och ett glas apelsinjuice och såg sedan kvällens åtta bidrag. En sms-röst blippades iväg på Sebastians låt ”No one else could”, med förhoppningen att denna rätt anspråkslösa och skönt elektroniskt minnande popdänga skulle få förgylla finalen. Men icke. Svenska folket ville istället ha ett gäng dansbandifierade rockabilly-snubbar i smurfblå kostymer samt han den där Manboy-killen. Var är Salem Al Fakir och Amy Diamond när man behöver dem som bäst?

Finns det förresten någon som på fullt allvar tycker att spänningen är olidlig när de här välkoreograferade flickfavvisarna finns med i startfältet? Tror inte det, va? Fjortisgenerationens telefonröstare behöver inte höra så mycket som en strof av bidragen för att skicka Danny och Eric Saade raka vägen upp i innertaket på Globen. Det ska väl i och för sig sägas att årets övriga startfält inte bjuder så värst mycket motstånd.

Ja ja, härnäst ska väl Melody Club upp i ringen och leka om jag inte missminner mig. Alltid nåt. Och trummisen väljer att hoppa av bandet av just den anledningen. Rätt hård i tonen var han dessutom om man nu ska tro en av landets kvällsblaskor. Tja, vad säger man? Å ena sidan tycker jag det är uppfriskande med människor som så här konsekvent väljer att följa sin egen övertygelse. Å andra sidan har väl Håkan Hellström en gång för alla visat (om än inte i melodifestivalen) att folklighet och så kallad kreddighet mycket väl kan gå hand i hand, att det faktiskt går att beträda en maxad scen kl 20.00 på rikssänd TV utan att förlora sin själ.

Leve musiken, varhelst den dyker upp!

Tidsresor: 2010 på 1 minut och 39 sekunder

Efter några välriktade tangenttryck och skärmklick kommer här nu till sist den halvt utlovade årskrönikan. Självklart var det inte jag utan min vän Niklas som visste vilka interaktiva trådar man skulle dra i. Varmt tack till honom!

Fjolåret 2010 på 1 minut och 39 sekunder som sagt, med fina Doroteas "My guilty conscience" som taktfast ressällskap. Sedan fortsätter vi ta oss an 2011.