Ja, här sitter man. Jag har tillfälligt lånat ett par vänners lägenhet medan de själva befinner sig långt bort från Sverige, på betydligt varmare breddgrader. Min uppgift under deras semester är att se till så att deras stereo och TV inte står och rostar ihop. Risken för det är inte överhängande för tillfället. Man gör så gott man kan.
Igår intog febern min kropp. Det var länge sedan sist. Inlindad i dubbla tröjor och filt sov jag bort det mesta av eftermiddagen. Försökte även kolla en del på den där TV:n. Vinterstudion, nåt minnesprogram om Lena Nyman, Jakten på lycka (klart bra) och en halv konsert med Eldkvarn passerade revy. Alltsammans kört genom det där feberfiltret som gör upplevelsen annorlunda, omständligare och nästan drömsk.
Såg även mina egna DVD-dokumentärer ”Fuck you, fuck you very much” och ”The filth and the fury” om Leila K respektive Sex Pistols. De ryckiga kameraåkningarna och blinkande liveklippen i Leila K-dokumentären var inte direkt det ultimata för min överhettade och sprängvärkande skalle. Sex Pistols-filmen funkade bättre. Och ja, jag grät över Sid Vicious' öde den här gången också.
På kvällen drog delfinal nummer tre igång av den där melodifestivalen, ni vet. Jag lyckades styra ihop en ostmacka och ett glas apelsinjuice och såg sedan kvällens åtta bidrag. En sms-röst blippades iväg på Sebastians låt ”No one else could”, med förhoppningen att denna rätt anspråkslösa och skönt elektroniskt minnande popdänga skulle få förgylla finalen. Men icke. Svenska folket ville istället ha ett gäng dansbandifierade rockabilly-snubbar i smurfblå kostymer samt han den där Manboy-killen. Var är Salem Al Fakir och Amy Diamond när man behöver dem som bäst?
Finns det förresten någon som på fullt allvar tycker att spänningen är olidlig när de här välkoreograferade flickfavvisarna finns med i startfältet? Tror inte det, va? Fjortisgenerationens telefonröstare behöver inte höra så mycket som en strof av bidragen för att skicka Danny och Eric Saade raka vägen upp i innertaket på Globen. Det ska väl i och för sig sägas att årets övriga startfält inte bjuder så värst mycket motstånd.
Ja ja, härnäst ska väl Melody Club upp i ringen och leka om jag inte missminner mig. Alltid nåt. Och trummisen väljer att hoppa av bandet av just den anledningen. Rätt hård i tonen var han dessutom om man nu ska tro en av landets kvällsblaskor. Tja, vad säger man? Å ena sidan tycker jag det är uppfriskande med människor som så här konsekvent väljer att följa sin egen övertygelse. Å andra sidan har väl Håkan Hellström en gång för alla visat (om än inte i melodifestivalen) att folklighet och så kallad kreddighet mycket väl kan gå hand i hand, att det faktiskt går att beträda en maxad scen kl 20.00 på rikssänd TV utan att förlora sin själ.
Leve musiken, varhelst den dyker upp!
