Jag är gammal nog att komma ihåg dagen då statsminister Olof Palme mördades. Eller rättare sagt, det är dagen därpå jag minns. Den 1 mars 1986 var en lördag, jag var drygt åtta år och klev som vanligt upp för att se "Go'morron Sverige" på TV. Det hörde till familjetraditionerna på lördagar. Men inte den här morgonen skulle det visa sig. Som ett fotografi minns jag pappa stående på köksgolvet med en bekymrad blick riktad rakt mot mig när jag öppnade dörren. ”Dom säger på radion att Palme är död” sa han, just som en kvinnoröst gjorde exakt det i radion vid fönstret.
Nästa bild: Mamma, pappa och jag sitter i soffan och ser en extrainsatt nyhetssändning på TV. Alla är tysta. På eftermiddagen har vi gäster och jag minns bara ett av samtalsämnena.
Under tiden som följde närmast härefter lärde jag mig ordet presskonferens. Ständigt dessa presskonferenser på TV, med blixtrande kameror och spaningsledare Hans Holmér som snackade om PKK. Mamma lärde mig vad det var för något. I skolans matsal hölls en tyst minut där några kids givetvis började garva, och senare blev det en himla massa snack om Christer Pettersson.
Man trodde på något vis att det som sades på TV, det som de vuxna sa, måste vara sant. Alltså måste det ha varit den där Pettersson som hållit i mordvapnet. Att han ändå friades i hovrätten var förstås förvirrande, men det var inte förrän några år senare som jag för första gången började inse att det kan finnas mer bakom fasaderna än det som får störst plats i medierna.
Ögonöppnaren kom i form av en serie reportage på SVT när jag gick i högstadiet. Avslöjandena om att det kunde ha varit en politisk sammansvärjning som låg bakom Palme-mordet kom helt oväntat och skrämde skiten ur mig, inte minst genom det hotfulla Twin Peaks-muller till musik som tonsatte programmen.
Leif GW Persson sa alldeles nyligen i ”Veckans brott” (även det i SVT) att han genom åren lagt ner alldeles för många timmar på gåtan vem som mördade Olof Palme. Så har det förstås inte varit för mig, men tiden efter att jag såg de där reportagen på högstadiet fascinerades – och skrämdes – jag av konspirationsteorierna och läste alltid om dem när jag fick chansen. Bland mina skolkamrater var intresset alltid svalt när ämnet kom på tal.
GW Persson var det, ja. Han är idag tydligare än någonsin med sin åsikt att Sveriges statsminister mördades på politiska grunder för 25 år sedan, troligtvis efter planering av en mindre grupp personer med bakgrund inom säkerhetsväsendet. Jag är benägen att sälla mig till den teorin. Varför? Tja, av alla befintliga argument för ett politiskt motiv låter jag GW själv kommentera det mest uppenbara: ”Palme var en politisk person, en politiskt mycket kontroversiell person. Sådana personer mördas i flertalet fall av politiska motiv.”
