Idén med en blogg är väl egentligen att den ska sammanfatta nuet. Ändå händer det ofta för mig att det istället är det förflutna som dyker upp och ber om att få skrivas ner. Tja, all tid hänger väl egentligen samman i en människas liv – det som varit, nuet och det som kommer. Hur som helst, de där stunderna när orden tycks flöda uppifrån skallen hela vägen ut genom fingrarna gäller det att passa på. Man vet aldrig när inspirationen kommer på besök nästa gång.
Okej, året var troligtvis 1997. Jag var på Hultsfredsfestivalen för tredje gången i mitt liv och mina tonår jobbade på övertid. Någon natt – det bör ha varit natt för jag minns att det var mörkt – spelade Komeda på min favvoscen Teaterladan. Komeda var stora då, svensk indiepop överhuvudtaget var stort på ett sätt då som jag inbillar mig att det inte är idag. Åtminstone var det en annan känsla av rörelse, scen och sammanhang då jämfört med nu. Men det är kanske bara en romantisering av historien, kanske bara färgad av att jag var ung då och musiken viktigare. På liv och död.
I alla fall, Komeda spelade alltså där i Teaterladan en natt och jag stod på avstånd och såg merparten av konserten. Jag minns Lena Karlsson i vitt med en rykande cigarett mellan pek- och långfingret sjungandes på det där svala men engagerade viset. Jag minns känslan av natt, festival och tusen konserter som var meningen med livet.
Liksom många andra svenska indiegäng lirades Komeda regelbundet på P3. Jag hade hört dem där flera gånger men kunde inte så många låtar i huvudet. Förutom en då förstås: ”Boogie woogie rock 'n' roll”, som egentligen inte alls var speciellt karaktäristisk för bandet. För det första var det inte Lena som sjöng och för det andra var inte musiken så där Komeda-typiskt underfundig och skruvad. Den var istället struttig och monoton new wave. Men kära nån, vad det svängde!
Jag funderade på vad Komeda egentligen tyckte om att just denna låt – som lät som att den skojats ihop på några minuter i studion efter avslutad ordinarie inspelning - var deras största hit den här sommaren. Kanske irriterade det också bandets verkliga fans att det var först när just ”Boogie woogie rock 'n' roll” drog igång som jag lösgjorde mig från min plats vid sidan av och målmedvetet tog mig in mot mitten framför scenen. Dansen i publiken tycktes oändlig eftersom Komeda med muntra miner körde låten i nån slags extended version som till vår stora förtjusning bara fortsatte och fortsatte.
Jag minns fortfarande inte att det överhuvudtaget tog slut.
