Det har varit klart givande snack, inspirerande meningsutbyten. Återkommande hos samtliga personer har varit tanken på att tron har en kärna, som finns kvar även om saker runt omkring den ändrar eller förlorar sin betydelse över tid. I takt med att vi själva förändras.
Igår tog jag initiativ till att se avsnittet om döden ur SVT:s ”Annas eviga”. Anna Lindman Barsk möter förre ärkebiskopen KG Hammar och dokumentärfilmaren Nahid Persson – men den gäst som gör det absolut djupaste intrycket är Kristian Gidlund, trummisen i Sugarplum Fairy som sedan i augusti i år bär på vetskapen om att cancern i hans kropp kommer att ta hans liv.
Jag ska här inte försöka återberätta hur Kristian föreställer sig sin sista resa, utan rekommenderar istället den intresserade att själv följa länken nedan och ta del av hela programmet. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka.
I likhet med Kristian Gidlund känner jag mig för egen del inte speciellt rädd för själva döden. Däremot för hur de sista stegen dit kan komma att se ut.
”Frid väntar jag men räds ändå,
att sista sträckan blir svår att gå”
[Nils Ferlin]
att sista sträckan blir svår att gå”
[Nils Ferlin]
