Bloggandet är inte vad det en gång
var. När jag startade nådens år 2008 hade jag tre vänner och
bekanta som redan var i full gång och som jag med glädje började
följa och inspireras av. En av dessa bloggar har nu varit officiellt
avvecklad sedan ett antal år, de övriga två är i skrivande stund
inte uppdaterade på månader respektive drygt ett år. Andra har
tillkommit längs vägen men den trytande inspirationen känns ändå
som en påfallande tydlig dominoliknande effekt i mitt eget lilla
bloggled.
Tja, folk uttrycker sig ju dagligen –
i vissa fall timvis – på sociala medier så man kan ju undra om
det på sikt finns någon plats kvar för bloggarna. Om man inte är
kändis förstås, med ett stort allmänintresse och tunga sponsorer
i ryggen.
Jag ska givetvis inte vräka sten i
glashus här. Jag vet själv hur osugen jag kan vara på att blogga
och hur nära jag varit att släcka ner Kid Size för gott när
skrivandet mer känts som ett tvång på uppdatering än som
terapeutiskt och inspirerande i sig. Jag hävdar dessutom fortfarande
att den skrivna texten gör sig allra bäst och räcker allra längst
när den trycks på ett pappersark. Med en dåres envishet hyllar
mitt hjärta fortfarande det analoga.
