Rumänien del 6

Och så blev det måndag igen. Alldeles vanlig måndag. Med 11 grader i luften och ett gråmelerat regn som aldrig avtar. En måndag med patientinskrivningar och telefonsamtal. Med arbetskamrater klädda i vitt och blått. Te och marmeladmackor i fikarummet. Dryga läkare. Trevliga läkare. De dagliga rutinerna.

Jag är fysiskt närvarande, men med mitt inre kvar någon annanstans. Under en sol som får kvicksilvret att nudda 40-strecket och kläderna att klibba fast mot kroppen. Bland hästskjutsar, och rufsiga hundar som springer lösa bland bilar och människor på huvudgatan. Trasiga, dammiga kvarter med ett och annat flashigt supermarket insprängt mellan betongblocken. Lite längre bort en bygata med ankor som makligt vaggar fram i flock medan korna vandrar hem från fälten i rosafärgat motljus. Bakom dem gamla öststatsgummor i scharlett som vallar hjorden.

Och så huvudpersonerna förstås: barnen och ungdomarna som tillfälligt får lämna sitt barnhem för tre dagars somriga aktiviteter på en lägergård tillsammans med oss.

Men det är annorlunda i år. Barnhemmet har nyligen sålts av staten till en privat organisation som börjat genomföra förändringar. Den gamla personalen erbjöds vara kvar om de gick med på sänkta löner, vilket vissa gjorde och andra inte. Sådan är kapitalismen, skulle man kunna säga. Men det är inte svartvitt. Ny personal innebär i det här fallet att man gjort sig av med vissa personer som begick övergrepp på de barn de var satta att beskydda. Den förändringen är på alla sätt god. Ungarna själva säger att de får bättre mat och att den nya personalen deltar i aktiviteter med dem.

Samtidigt som vi av hela vårt hjärta hoppas att det ska vara och bli lika bra som det låter, konstaterar vi att årets läger blir det sista i sitt slag. Hjälporganisationen Fundatia Crestina Elim som jag är knuten till hade volontärkontrakt med barnhemmets statliga ägare men inte med de nya privata. De nya vill hädanefter utforma sina egna sommarläger och låter oss därför bara vara kvar på nåder den här sommaren.

Vår grupp av barn är det här året ovanligt homogen vad gäller mental nivå, de flesta beter sig till det yttre som ungar gör mest. Åldersmässigt är medelåldern den lägsta hittills. De ungdomar som jag följt de senaste fem åren är inte med, utan sitter istället med slutexaminationer i skolan. Dem träffar vi dock ett par dagar efter att lägret tagit slut, på grusplanen utanför deras betongkomplex till hem där vi som vanligt varken får komma in eller fotografera.

Det är varma, kära återseenden. Hon som säger att jag är hennes bror står på tröskeln till vuxenlivet nu, skolan är slut och hon pratar om pojkvän, jobb och framtidstankar. Vi pratar mycket och länge via tolk men jag glömmer säga att hon ska vara rädd om sig själv, inte låta sig lockas eller luras av vackert tal om pengar och jobb utomlands. Trafficking är ett satans påhitt. Där får du aldrig, aldrig hamna.

Sedan rullar minibussen iväg och känslan av sista gången häver sig plötsligt över mig, jag tittar genom bakrutan och ser kidsen bli mindre och mindre medan betongkolosserna växer. Jag kan inte slita blicken, ser allt försvinna när bussen svänger runt hörnet, och jag säger ”Konstigt om det här är sista gången, det kan inte vara sista gången” och hon som sitter bredvid mig, som rest hit från USA varje sommar sedan hon var tolv, hon ser och förstår och säger att nej, det kan det inte vara och då tänker jag att hon har rätt. Det kan inte vara sista gången.

Det går att älska ett barn. Det går att föda det till världen med kärlek, ta hand om det, beskydda och fostra det att bli en hel människa som tar steg för steg mot ett självständigt liv. En självklarhet för de flesta. Men det är ändlöst skrämmande att det också går att förstöra ett barn. Att det som vuxen går att missbruka sitt ansvar, sin position, utnyttja barnets beroende. Att det alternativet finns, och att vissa väljer det. De rostiga, djupa knivhuggen det sätter i en ung människas själ. Söndertrasad självrespekt. Inom mig viner gatstenarna i rasande upplopp, när jag ser er och bara snuddar vid tanken på vad ni varit med om.

”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.”

Om du inte finns här, Gud, finns du ingenstans.

”The story of my life”

Året var 1993 och jag hade just spelat av Millencolins första EP ”Use your nose” på kassett. Äh, det där får räcka som tillbakablickande. Det jag vill komma till här är att jag i fredags natt bevittnade nämnda Millencolin framföra 25 låtar från den karriär som i år fyller smått ofattbara 20 bast. Mitt livs kanske mest maxade musikaliska nostalgitripp hittills varade i 90 minuter framför en utomhusscen i bandets hemstad Örebro.

Knappt en timme innan Millencolin gick på hade inga mindre än The Hives sett till att värma upp publiken ordentligt. Och det är klart, i jämförelse med The Hives bjöd Millencolin knappast på världens mest yviga liveshow, men det behövdes heller aldrig – det var som sagt nostalgin som skickade den här spelningen spikrakt upp i den svala junihimlen. De smattrade igång storstilat med debutskivans öppningsspår ”In a room”, släppte lös ”Bullion” och ”Domestic subway”, ”Dance craze” och ”Killercrush” – och allt lät verkligen fullständigt svinbra.

När sedan trumintrot och gitarrslingorna i ”The story of my life” plötsligt skickades ut över publikhavet spred sig svallvågorna snabbt från moshpiten längst fram ut mot det dittills lite lugnare området där jag stod. En oemotståndlig eufori jag nästan inte trodde att en simpel låt kunde uppbringa längre. Vi höjde nävarna och deltog i dansen.

Grannkontakt

Klockan är 09.30 på min lediga dag när jag kliver ur sängen och knäpper på stereon. Slagsmålsklubben hinner bara avverka några takter på ”Sponsored by destiny” innan jag någonstans ovanifrån hör ett muller. Är det åska? Dundrar en lastbil modell större förbi på gatan utanför? Alls icke. Ute i hallen hörs ljudet tydligare och allt tyder på att det är grannen ovanför som får spel på att ”den där jävla smörjan” ännu en gång sipprar upp i hans lägenhet. Hans hämnd är ett tiotal hårt och koncentrerat stampande steg i golvet.

Jag reagerar faktiskt med att låta musiken fortsätta. För det är ju egentligen varken den eller dess volym som är problemet här. Mannen på övervåningen är välkänd av min hyresvärd och av andra grannar (se inlägget ”Camera Obscura och grannfejden” från 2011 för bakgrundshistoria). Han sitter till synes ensam, kommunicerar på sin höjd med omvärlden genom arga skrivna lappar utan avsändare och var ovillig att diskutera den enda gång jag försökt konfrontera honom. Någon enstaka gång möter jag honom på gatan utanför och hans blick är alldeles svart, förmörkad av något jag inte vet vad det är.

Nej, jag vet som sagt inte vilken livshistoria den här personen bär på. Något bottenlöst tragiskt kan finnas dolt bakom den förhärdade fasaden, ingenting vet jag. Ibland ber jag Gud att han ska bryta igenom med lite ljus och kärlek, men i stundens hetta – det kan jag erkänna utan omsvep – blir det ofta bara ett ”Fuck off, gubbjävel” som blixtrar genom skallen. Men att vara ärlig mot sina känslor måste vara en sak, och en helt annan att låta dem förstöra ens förmåga att bemöta sin omgivning med respekt.

Vad du än varit med om, du borde öppna dina fönster på vid gavel och släppa in livet igen. För min egen del kan jag leva med stampanden i golvet eller t.o.m. fler rasande papperslappar skrivna med versaler. Det är inga problem. Att sitta bakom neddragna persienner och långsamt gå under av bitterhet vore långt mycket värre.