Jag reagerar faktiskt med att låta musiken fortsätta. För det är ju egentligen varken den eller dess volym som är problemet här. Mannen på övervåningen är välkänd av min hyresvärd och av andra grannar (se inlägget ”Camera Obscura och grannfejden” från 2011 för bakgrundshistoria). Han sitter till synes ensam, kommunicerar på sin höjd med omvärlden genom arga skrivna lappar utan avsändare och var ovillig att diskutera den enda gång jag försökt konfrontera honom. Någon enstaka gång möter jag honom på gatan utanför och hans blick är alldeles svart, förmörkad av något jag inte vet vad det är.
Nej, jag vet som sagt inte vilken livshistoria den här personen bär på. Något bottenlöst tragiskt kan finnas dolt bakom den förhärdade fasaden, ingenting vet jag. Ibland ber jag Gud att han ska bryta igenom med lite ljus och kärlek, men i stundens hetta – det kan jag erkänna utan omsvep – blir det ofta bara ett ”Fuck off, gubbjävel” som blixtrar genom skallen. Men att vara ärlig mot sina känslor måste vara en sak, och en helt annan att låta dem förstöra ens förmåga att bemöta sin omgivning med respekt.
Vad du än varit med om, du borde öppna dina fönster på vid gavel och släppa in livet igen. För min egen del kan jag leva med stampanden i golvet eller t.o.m. fler rasande papperslappar skrivna med versaler. Det är inga problem. Att sitta bakom neddragna persienner och långsamt gå under av bitterhet vore långt mycket värre.
