Året var 1993 och jag hade just spelat av Millencolins första EP ”Use your nose” på kassett. Äh, det där får räcka som tillbakablickande. Det jag vill komma till här är att jag i fredags natt bevittnade nämnda Millencolin framföra 25 låtar från den karriär som i år fyller smått ofattbara 20 bast. Mitt livs kanske mest maxade musikaliska nostalgitripp hittills varade i 90 minuter framför en utomhusscen i bandets hemstad Örebro.
Knappt en timme innan Millencolin gick på hade inga mindre än The Hives sett till att värma upp publiken ordentligt. Och det är klart, i jämförelse med The Hives bjöd Millencolin knappast på världens mest yviga liveshow, men det behövdes heller aldrig – det var som sagt nostalgin som skickade den här spelningen spikrakt upp i den svala junihimlen. De smattrade igång storstilat med debutskivans öppningsspår ”In a room”, släppte lös ”Bullion” och ”Domestic subway”, ”Dance craze” och ”Killercrush” – och allt lät verkligen fullständigt svinbra.
När sedan trumintrot och gitarrslingorna i ”The story of my life” plötsligt skickades ut över publikhavet spred sig svallvågorna snabbt från moshpiten längst fram ut mot det dittills lite lugnare området där jag stod. En oemotståndlig eufori jag nästan inte trodde att en simpel låt kunde uppbringa längre. Vi höjde nävarna och deltog i dansen.
