Och så blev det måndag igen. Alldeles vanlig måndag. Med 11 grader i luften och ett gråmelerat regn som aldrig avtar. En måndag med patientinskrivningar och telefonsamtal. Med arbetskamrater klädda i vitt och blått. Te och marmeladmackor i fikarummet. Dryga läkare. Trevliga läkare. De dagliga rutinerna.
Jag är fysiskt närvarande, men med mitt inre kvar någon annanstans. Under en sol som får kvicksilvret att nudda 40-strecket och kläderna att klibba fast mot kroppen. Bland hästskjutsar, och rufsiga hundar som springer lösa bland bilar och människor på huvudgatan. Trasiga, dammiga kvarter med ett och annat flashigt supermarket insprängt mellan betongblocken. Lite längre bort en bygata med ankor som makligt vaggar fram i flock medan korna vandrar hem från fälten i rosafärgat motljus. Bakom dem gamla öststatsgummor i scharlett som vallar hjorden.
Och så huvudpersonerna förstås: barnen och ungdomarna som tillfälligt får lämna sitt barnhem för tre dagars somriga aktiviteter på en lägergård tillsammans med oss.
Men det är annorlunda i år. Barnhemmet har nyligen sålts av staten till en privat organisation som börjat genomföra förändringar. Den gamla personalen erbjöds vara kvar om de gick med på sänkta löner, vilket vissa gjorde och andra inte. Sådan är kapitalismen, skulle man kunna säga. Men det är inte svartvitt. Ny personal innebär i det här fallet att man gjort sig av med vissa personer som begick övergrepp på de barn de var satta att beskydda. Den förändringen är på alla sätt god. Ungarna själva säger att de får bättre mat och att den nya personalen deltar i aktiviteter med dem.
Samtidigt som vi av hela vårt hjärta hoppas att det ska vara och bli lika bra som det låter, konstaterar vi att årets läger blir det sista i sitt slag. Hjälporganisationen Fundatia Crestina Elim som jag är knuten till hade volontärkontrakt med barnhemmets statliga ägare men inte med de nya privata. De nya vill hädanefter utforma sina egna sommarläger och låter oss därför bara vara kvar på nåder den här sommaren.
Vår grupp av barn är det här året ovanligt homogen vad gäller mental nivå, de flesta beter sig till det yttre som ungar gör mest. Åldersmässigt är medelåldern den lägsta hittills. De ungdomar som jag följt de senaste fem åren är inte med, utan sitter istället med slutexaminationer i skolan. Dem träffar vi dock ett par dagar efter att lägret tagit slut, på grusplanen utanför deras betongkomplex till hem där vi som vanligt varken får komma in eller fotografera.
Det är varma, kära återseenden. Hon som säger att jag är hennes bror står på tröskeln till vuxenlivet nu, skolan är slut och hon pratar om pojkvän, jobb och framtidstankar. Vi pratar mycket och länge via tolk men jag glömmer säga att hon ska vara rädd om sig själv, inte låta sig lockas eller luras av vackert tal om pengar och jobb utomlands. Trafficking är ett satans påhitt. Där får du aldrig, aldrig hamna.
Sedan rullar minibussen iväg och känslan av sista gången häver sig plötsligt över mig, jag tittar genom bakrutan och ser kidsen bli mindre och mindre medan betongkolosserna växer. Jag kan inte slita blicken, ser allt försvinna när bussen svänger runt hörnet, och jag säger ”Konstigt om det här är sista gången, det kan inte vara sista gången” och hon som sitter bredvid mig, som rest hit från USA varje sommar sedan hon var tolv, hon ser och förstår och säger att nej, det kan det inte vara och då tänker jag att hon har rätt. Det kan inte vara sista gången.
Det går att älska ett barn. Det går att föda det till världen med kärlek, ta hand om det, beskydda och fostra det att bli en hel människa som tar steg för steg mot ett självständigt liv. En självklarhet för de flesta. Men det är ändlöst skrämmande att det också går att förstöra ett barn. Att det som vuxen går att missbruka sitt ansvar, sin position, utnyttja barnets beroende. Att det alternativet finns, och att vissa väljer det. De rostiga, djupa knivhuggen det sätter i en ung människas själ. Söndertrasad självrespekt. Inom mig viner gatstenarna i rasande upplopp, när jag ser er och bara snuddar vid tanken på vad ni varit med om.
”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.”
Om du inte finns här, Gud, finns du ingenstans.
