Jag har tidigare här på bloggen berättat om mina tidiga tonårs intensiva intresse för Palmemordet. När jag för första gången hörde teorierna om att mordet kunde ha politiska skäl och vara planerat av fler än en person både skrämdes och fascinerades jag, och drogs sedermera under flera år närmast magnetiskt till böcker och TV-program som avhandlade ämnet. Därför känns det inte minst på det personliga planet som att filmskaparna Nycander och Lindström är på pricken när de inför sin film påpekat att mordet på Olof Palme helt har kommit att överskugga hans person. Ärendet med dokumentären ”Palme” är därför just detta – att både för dem som var med och dem som ännu inte var födda försöka berätta vem personen Olof Palme egentligen var.
Arkivklipp i massor, och nya och gamla intervjuer utgör grunden för ”Palme”. De för första gången visade privata familjefilmerna, där en leende Olof Palme bl.a. ligger raklång i gräset med en av sina små söner klättrande över sig är förstås fantastiska. Kontrasten blir sedan brutal när de övergår i bombregn över Vietnam, vettskrämda civila människor i panik och så Palmes berömda fördömande av USA:s krigföring. Och det är någonstans där det tycks börja, det utrikespolitiska blåsväder som Sveriges statsminister sedan upprepade gånger hamnade i.
”Palme” är också en resa genom ett Sverige som börjar i svartvitt med Olof Palme vid sidan av Tage Erlander, en socialdemokratisk statsminister som mer än något annat känns som en skön, glad gubbe i hängslebyxor. Dessa 50- och 60-tal framstår som oskyldiga och hoppfulla decennier med svensk välfärd på frammarsch. Ju närmare nutid vi kommer, ju skarpare färgerna blir i filminslagen desto mer hopas orosmolnen och desto mer bekymrad blir Palmes blick i de offentliga rummen. Hatkampanjerna mot honom tar fart i direkt groteska och motbjudande former.
Ingen svensk politiker har varit som Olof Palme varken före eller efter, brukar det hävdas. Och det är lätt att instämma efter att ha sett ”Palme”. Ingen svensk statsminister har haft en så vid internationell utblick och så klart och tydligt talat för eller emot enskilda politiska handlingar eller system. På gott och ont, bör det väl tilläggas. Palme visade ofta stort mod, men också högmod. Han var mer inkonsekvent än han önskade påskina och vid några tillfällen ljög han helt uppenbart. Trumfkortet var i alla lägen språket. Palmes formuleringar var alltid retoriskt eleganta, men i de inrikespolitiska debatterna blev tonen ibland också så nedlåtande att jag själv minns hur mamma och pappa retade sig på det hemma i TV-soffan.
För den som är det minsta intresserad av svensk nutidshistoria är ”Palme” ett måste. Maud Nycander har bl.a. den strålande, prisbelönta dokumentären ”Nunnan” på meritlistan och det här ligger definitivt på samma höga nivå. Det är 1 timme och 49 minuter som passerar mycket snabbt – en film som väcker många olika slags känslor, precis som politikern och människan Olof Palme bevisligen gjorde.
