Clara är vänlig och går med på att göra intervjun, vi bestämmer dock att det ska ske vid ett senare tillfälle. Vi tar samma spårvagn in mot centrum, Göteborg förmodligen, och jag sitter av nån anledning på ett trappsteg framför förarhytten. Vi kliver av vid samma hållplats men beger oss åt olika håll.
Jag ska gena genom ett radhusområde och börjar klättra över häckar, väldigt nära husfasaderna och dess fönster. Då, när jag vänder mig om, kommer en mörk, schäferliknande hund springande och biter mig i handen. Den kopplar ett fast grepp med käkarna och blir hängande där. Jag står på någon slags altan, och när jag tittar ner ser jag ett par snubbar på marken ett par meter ner. Jag frågar om de kan hjälpa mig men de ser helt likgiltiga och blasé ut och säger att jag får ta mig till nån restaurang och be om hjälp där.
Hunden hänger kvar, med käkarna liksom mekaniskt sammanpressade. Det gör inte ont, känns bara förbannat irriterande att den ska hänga där. Situationen känns bekant liksom.
Så släpper jycken plötsligt taget. Det knakar till i käkarna på den, och den lommar iväg med sänkt huvud utan att titta på mig. Det är bara jag kvar på altanen. Jag tittar upp och framåt igen, på de tegelfärgade husfasaderna, på gräsmattorna och häckarna mellan husen. Inriktar mig på nästa steg.
