Det började hemma hos mina föräldrar. Jag öppnade ett fönster och där utanför stod en tjej klädd i svart och sjöng, ljust, starkt, vackert. Och solen måste ha stått lågt för den sken precis vid sidan av hennes huvud och liksom genom det, hela hennes ansikte lyste som solen. Bakom henne höjde vargliknande hundar sina huvuden mot himlen och stämde in i sången. De skällde inte eller gnydde, det var mörka stämmor som inte lät som något jag hört tidigare. Något stort svävade över himlen.
Och sedan var det plötsligt människor som återförenades. Jag kände dem, det var människor som fortfarande lever men inte träffas ofta längre. Det var som att vi återgick till hur våra liv såg ut när jag var liten, ändå var vi exakt de personer vi är idag.
Sedan tittade jag in i ett dockhus och såg små barn, de kan inte ha varit mer än ett år gamla men de brydde sig och tog hand om varandra, någon lade sin arm runt en annan. Och jag tänkte att det här var ju lite konstigt ändå, samspel och empati sägs ju inte vara utvecklat hos så här små barn.
Kanske var det här bara början och sedan fortsättningen. Kanske fattades det ett skeende mittemellan.
Men det var så här jag drömde att den såg ut, undergången. Och jag var inte rädd.
